Om att försvara sin hund

”Dog defense” sprayen dök upp i mitt liv igår. Har jag i mer än 50 år missat något vid otaliga dagliga möten med andras hundar. Är det fel av mig att tro på samspel istället för att gå i försvar och till attack s a s förebyggande.

Jag skulle bli oerhört berörd om någon annan hundägare ”attackerade” min hund. Upprörd.

Hur vet jag att jag är utsatt för en ”hundattack”? Jag har nämligen aldrig blivit det – vad jag vet. Beror det på hur jag tolkar – läser den andra hunden eller beror det på att jag inte är rädd eller särdeles aggressiv.

Jag har alltid själv haft resursrika hundar – vorsteh mest – med skärpa, jaktlust, stor kamplust, styrka, inte så veka, tyngd, snabbhet och grundlig förmåga att genomföra fattade beslut. Inga väna älvor, men fulla av samarbetslust och återkoppling till mig.

Det är/har varit mitt ansvar som hundägare att med stor varsamhet lotsa dessa vorstehhundar till gott omdöme och god impulskontroll. Jag kan inte på fullt allvar ha en vorsteh eller två i koppel plus någon hund till, som inte kan behärska sig eller välja sina konflikter. Jag är alltid lugn, glad och trevlig och aldrig hotfull, aggressiv eller på något sätt negativ vid möte med någon hund någonsin. Om jag skriker, fäktar, hojtar, föser undan någon av hundarna eller vrålar åt den andra hunden och hundägaren eller försöker sparka på något, vad lär jag då min hund.

Jo jag lär min hund att så gör man. Man agerar aggressivt.

Om jag har en kopplad hund som inte är pålitlig utan kan nypa till en framspringande hund, då ska min hund enligt lagtexten ha munkorg.

En hund som inte kan bete sig utan är benägen att använda tänderna ska ha munkorg.

”Aggressiva utfall” är mestadels en tolkning av en normal uppfostringstillsägelse som kan praktiseras av t e x kopplad hund som tycker att en annan hund rusat fram för fort i riktning mot den kopplade hunden. Den kopplade hunden korrigerar beteendet som är väldigt oartigt och slyngligt, men det är beteendet som åthutas inte själva hunden. Alla har vi väl upplevt att hundar fostrar varandra mer eller mindre. Utan social fostran blir det kaos.

Normala konflikter som måste få ske i ett samröre antingen man är människa eller hund, är i hundsammanhang mestadels korta sammanstötningar. Det kan bli lite tokigt om det är hundar som ligger högre i stress av något skäl och är kopplade och frustrerade, men av tusentals hundmöten utan annan konsekvens än munhuggande
d v s läten, var kommer ”attacken”.

Jag har heller aldrig blivit biten i en hundkonflikt, jag är inte inblandad i sådant, trots att jag låter mina hundar möta hundar med umgängesproblem. Mina hundar klarar andra hundar med högre stressnivå och med komplexa beteenden och verkar lugnande på dem.

Innan man pratar om ”attacker” så måste man göra analyser. Vad hände verkligen – ”nästan ihjälbiten” har jag hört, vad är det? Hur vet man det?

Att noggrant gå igenom vad som händer vid de konflikter som hundar kan ha är viktigt för att undvika dem i framtiden. En så fullständig analys som möjligt – gärna av en annan person som frågar.

Efter analysen är nummer två, vad vill jag för framtiden, vill jag ha fullt krig med den andra hunden och hundägaren ( alla kan råka få en stressad hund – glöm inte det) eller ska jag verka för fredligare beslut.

Jag tror inte på konfrontation, utfrysning och skitsnack, jag tror på samverkan, dialog och kunskap om hundar.

Jag tror inte heller på att hantera och vägleda någon annan hund än min egen, jag tar fullt ansvar för enbart min hund, du eller ni andra hundägare får göra precis som du/ni vill, mina hundar klarar det.

Har jag i alla år lyckats få hund efter hund att bete sig fredligt oavsett om de är omplacerade, sjuka eller har blivit grovt överfallna av vissa stallhundar (inga namn, inte hundarnas fel), kan alla få – åstadkomma – sådana hundar eller är det bara jag som kan eller har jag haft väldig tur eller…..

Mer om att möta andras hundar

Först vill jag tacka er som läser och er som kommenterar, det finns aldrig bara ett synsätt på samma situation, och det finns alltid skilda sätt att bearbeta situationer och händelser och ingenting är att betrakta som rätt eller fel, utan mest skilda synsätt.

Och skilda synsätt krockar till slut. Vid krock hur gör man, fortsätter att krocka eller funderar på hur det skulle kunna gå att lösa.

Som hundägare ställs man ideligen inför lösningsval eller konfrontationsval, jag har mitt synsätt, vilket är till 100% lösningsorienterat, men jag förstår till fullo andra ställningstagande, även om jag inte längre handlar så personligen.

Jag söker helst samarbete. Om det går.

Vi hundägare har ansvar gentemot allmänheten, vi har ansvar gentemot vår hund, vi har känslor för vår hund, vi har kanske känslor mot den andra hunden och så kanske vi vill att det ska vara på ett annat sätt än vad det faktiskt är just i stunden. Vi vill att det fungera bra helt enkelt. Frustration och besvikelse gör även en hundägare upprörd.

Jag har haft hund oändligt länge mätt i år (nästan pinsamt länge), mestadels större hundar med resurser, d v s hundar som kan reagera/agera och också har gjort och gör det.

På 60-talet hade jag en vorstehtik som INTE var sådär mjuk och mild som alla andras hundar var, jag var ung (tonåring) och väldigt ledsen (och känslig) ibland på henne och på andra människor och på det mesta.

Men efter lång tänketid fattade jag ett beslut, jag skulle lära mig allt som fanns om varför hundar har konflikter. Nu blev den här tiken 16 år så jag fick tid och möjlighet att även omfatta henne i mitt framtidsinriktade beslut och idag vet jag exakt hur hon fungerade och varför. Sedan mitten på 70-talet har jag i princip bara haft hundar som fungerar väl ihop med andra hundar oavsett om de varit vuxna och griniga på hundar när jag köpt/övertagit dem. Det tar lite tid för en hund att lära om, men det går.

Jag har även varit i den änden av kopplet som lyfter upp sin hund när annan hund kommer framrusande, idag tycker jag att det är kul att möta hundar lösa eller ej, små eller stora och tik eller hanne, min/mina hundar hanterar hundmöten bra. De är inte konfliktfria men skadar inte andra hundar.

Utan att på något sätt förminska hur det kan kännas, vilket jag väl känner till och förstår och har upplevt, så är mitt strävansmål att mina hundar oavsett ska klara av alla sorters hundmöten utan att leda dem till strid.

Jag har dokumenterat hundars möten skriftligt i mer än 30 och filmat dem i 12 år, filmat vanliga hundar runt mig som träffas och umgås.

Det finns i princip en anledning till att hundar ingår i det som vi benämner slagsmål och det är stress.

Stress hos hund uppkommer generellt av fyra anledningar.
Skrämd eller illa-gjord valp med posttraumatiskt beteende blir ofta och lätt ”hundarg”. En sådan valp kan vara väldigt rädd och ängslig eller bete sig väldigt utlevande och underligt.
Smärta eller annan dysfunktion av medicinska skäl kan leda till stressbeteende d v s aggressivt beteende.
Senare trauma – typ överfall av människa eller hund kan också ge PTS.
Likaså kan dålig miljö i form av stressökande hantering av hundägaren göra en från valp helt stressfri hund – till en stressad hund med symptom på stress, mestadels då aggressiva utfall. Det är de utspelen som vi människor reagerar mest negativt på.

Den stressade valpen brukar ses och benämnas som ett resultat av dåligt hundägeri, hunden är skällig, utlevande och överrörlig, alla symptom eller några.

Ingen kan lyckas få den hunden social och funktionell utan hjälp och mest hjälp har jag fått av andra tålmodiga och varsamma hundägare, tack alla ni som fanns där för Soki och mig. Så blev hon också som en ängel.

Stress kan inte korrigeras bort utan måste hanteras bort med samma åtgärder som för utbrända människor. Egenkontroll, rutiner, att vara förutsägbar och en lugn hundägare behövs för en ”utbränd” hund, d v s en hund som ligger på högsta nivån av stress.

Jag har haft två valpar som sålts till mig och varit stressade, första gången förstod jag inte varför, andra gången köpte jag hunden för att det hade gått för långt, valpen var apatisk och jag kunde inte lämna henne där. (Så köper man inte hund).
Välrenommerad uppfödare.

Flera av mina omplacerade hundar har haft stressproblem mer eller mindre. Den stress som tillkommer senare i livet är lättast att bli av med. Valpstressen är bitvis ganska tröstlös, då även garvade hundmänniskor totalt missförstår hundens beteende, men även de hundarna har blivit fantastiska.

Så jag tänker att MIN hund kan jag styra, påverka och utveckla och där befinner jag mig. Även när boxerdamen alltid okopplad rusar mot min blandras och försöker skrämma honom så att han kan bli jagad för fjärde gången, är jag lugn. Min vorstehdam hon ville trycka till lite, då också med en tanke på boxern innan hos samma ägare, men jag är lugn, vänlig och lite stel. Jag tänker inte släppa loss mina hundkrafter, för även om det vore bra just nu, kanske det blir dåligt för nästa boxer som är helt oskyldig. Så jag avleder mina hundar, förhandlar med dem om vilka beslut som ska tas och drar mig försiktigt undan.

Min vorsteh, som dog i december 2009 12 år gammal, var kroniskt sjuk, stressad som valp och ofta halt, men behärskad, avvägd och lyssnade på mig. Allting är inte roligt men jag tänker att min hund ska vara funktionell. Kanske borde hon tidigt fått fostra boxern lite, men av hänsyn till den hundägaren avledde jag min hund – men idag är jag inte säker på att det var bra. Fler än jag störs av boxerbuset, inte illa menat, men väldigt rörigt och lite skrämmande. En hund som fostrat lite dämpar med sin blotta närvaro. Åldersskillnaden var nio år.

Likaså tänker jag att min hund utvecklas av svårigheter och problematik precis som vi människor kan göra. Vi kan lära oss något eller bli något mer eller bli något annat av begränsningar.

Min blandras han fixar boxern, jag fokuserar på honom och backar upp honom hela tiden med min röst och stöttar honom när boxermadam är lite väl boxrig, inte elak, men mycket. Idag är min blandis befriad från sitt flyktbeteende och möter boxern med självförtroende, om än med lite tvivel på sig själv.

I våras när min snälla, snälla vorsteh var väldigt sjuk blev hon påflugen och biten av en liten japansk spets 2 ggr. Min hund kunde knappt stå på benen och nästan föll omkull, men min omedelbara känsla var att spetsen inte var så glad. Medan min hund – sjuk eller frisk – var trygg nog att vara väldigt tålmodig och snäll ändå.

Efter alla dessa år med hundmöten, har ca 4-5 per dag med närkontakt, har jag funnit att det finns en klar indikation på att de hundar som förlorat ”finliret” och häftigt närmar sig andra hundar med full fart mestadels är ”stresshundar” av någon anledning. Jag har också märkt att de inte går fram lika fort till alla hundar, en del hundar har mer lugnande, begränsande inverkan på andra hundar och flera hundar bryter också av en framrusning med det vi tolkar som ”utfall”.

Min omplaceringsvorsteh f – 79 blev omkullslagen av två dobermanntikar då hon i full fart sprang mot dem, efter det närmade hon sig hundar på ett helt annat sätt.

Vad andra goda, duktiga hundar kan göra för en ”buse” är att påverka, fostra, förändra den. Därmed inte sagt att jag tycker att hundar ska rusa hit och dit, men om det händer kan en annan hunds tillsägelse göra att hunden aldrig gör om det.

Tänker på flaten som glad i hågen fick syn på mina hundar ute i havet och kom som ett lokomotiv men tittade till en sekund och hejdade sig ”dom såg inte så glada ut” mina hundar hade iklätt sig ”uppfördigminen” och stod helt stilla och bara tittade. Såg dödligt livsfarliga ut. De frånsprungna hundägare ropade flitigt för syns skull, hunden var helt klart döv, men han tänkte ”jag försöker hälsa ändå”. Blandisen var närmast och han sa ”vovov” med barsk stämma och flaten som plötsligt hörde igen, stannade upp tittade på bägge mina hundar, tittade bakåt mot stranden, gjorde det ett antal gånger.

Sedan vände han helt om och galopperade till matten och stannade helt frivilligt där.
Den bistra verkligheten i form av en eller flera tillsägande hundar påverkar också hundens lust att främst välja sin ägare. Social fostran är verklighet i motsats till trygghet och de bägge förutsättningarna påverkar varandra. Systemet ser ut så.

Förr i tiden gavs hundar möjlighet att fostra andra hundar med stökiga beteenden och då fanns det nästan aldrig några sådana framrusningar, på så vis är det svårare för oss hundägare idag.

En vettig hund är inte bara en problemutsatt hund utan också en nödvändig resurs i samhället där hundar vistas. Ett utfall eller tillsägelse har som mål att få bli respekterad och lämnad ifred… om man så vill.

Det finns inga enkla lösningar men det finns ofta lösningar som man kan prova.

Glöm inte att vi alla handlar så gott vi kan efter det förstånd vi har, det är den glada och sorgliga sanningen.

Om att förmänskliga hunden

Första frågan är väl vad är mänskligt eller kanske vad är inte mänskligt? Någon som vet exakt?

I mina första lästa hundböcker – inga namn nämnda – stod det att kaninskabb fick kvinnor och barn via hunden för att de ”höll på” med hunden, kramade och pussade.

Är det mänskligt att krama, pussa hunden eller att det förmänskliga? Blir hunden destruerad av att man inte är stram och möjligen ger en kort huvudklapp istället för puss mun mot mun? Har du svar ge mig dem.

Hundar mår bra av hudkontakt och fysisk omvårdnad som klappar, kramar och säkert också pussar. Det visar sig på så sätt att pulsen sjunker och därmed sannolikt också stressnivån och hunden vilar, slappnar av. Alltså jag vet inte om pussar funkar men tror det.

Att sova nära varandra (i sängen) är också stressminskande för både människa och hund – fysisk kontakt.

Om man då kallar det för terapi i syfte att lugna hunden, då har kramen ett syfte och ett mål och då sker inget förmänskligande eller hur? Är det då den måttlösa utanför schemat fallande impulskramen som förmänskligar hunden. Att man gullar med sin hårdföra vorsteh. Blir hunden ”mjuk” av en kram?

Vilka skador leder förmänskligande till? Blir hunden arg, rädd, olydig, olycklig eller fullständigt ostyrig? Blir den undernärd eller överfet (min blandis är lite, lite rund för många pussar kanske). Fast vi jobbar på det.

Eller är det det överdrivna berömmet i tid och otid som gör hunden förmänskligad.

Jag tittar gärna på Carl Larssons målning av familjen sittande vid en måltid i trädgården och hunden har en egen plats bredvid sina människor sittandes till bords mitt i familjeskaran. Tänk att redan Carl Larsson förmänskligade hunden eller handlar det inte om det, att sitta med vid bordet?

Det jag vet är att våra emotionella behov hund-människa är mer lika än skilda åt. Faktum är att jag vet inte om det finns någon skillnad. Jag har trott så mycket på likheten i så många år att jag faktiskt redan för 30 år sedan bemötte mina barn som jag bemötte hundarna.

Med respekt, lyhördhet, förståelse, inlevelse och djupt engagemang. Jag har aldrig ”uppfostrat” mina barn, bara förhandlat med dem, som jag förhandlat med alla de djur jag mött i mitt liv.

Resultatet vad gäller barnen – de säger sig vara nöjda. Och djuren som jag verkligen förmänskligar allt vad jag kan – vad gäller ovanstående, de brukar bli lugna, lyhörda, lätthanterliga och ”snälla”.

Så i min värld som jag tolkar förmänskligande så är det enda vägen att gå.

Vet du en definition på ”förmänskligande” som jag inte ser eller förstår – ge mig den, jag vill verkligen veta

hur bemöter du andras hundar

Jag fick en kommentar om möten två arter emellan, hur man påverkar sin hund och andras hundar.

Om vi börjar med ”järnkollen”. Allas vår strävan bör vara att ha kontroll på våra hundar, en långsamt framväxande konstruktion, som i en god miljö bör bli sant. Det som inte är enbart positivt är att kontrollera hunden.

Alla ryggradsdjur blir stressade av att kontrolleras. Inte först men med tiden ökar halten stresshormoner och hunden går in i ett allt mer svårkontrollerat stresstillstånd. En del individer verkar klara av detta och en del hundar är ju lättare att kontrollera och kan hållas under total kontroll, vilket gör att situationen kan framstå som funktionell. I princip kan man säga kontrollerar du så måste du kontrollera alltid. Lämna inte hunden ensam med främlingar, barn eller andra hundar, hunden kan reagera och agera ut sin stress.
Generellt beskrivet.

Att vara under kontroll innebär att hunden själv ges möjlighet att utveckla sin egenkontroll, impulskontroll och sitt goda omdöme, framför allt är hunden generellt inte under påverkan av onormal mängd stresshormon.

Att vara konfrontativ mot sin hund, som att t e x följa efter den om den ”olovandes” tar kontakt med en annan hund är inte på något sätt långsiktigt bra. Om du anser att din hund är under kontroll och hunden ändå lämnar dig på impuls, då har du ju redan påvisat att din hund har symptom på överkontroll = dålig impulskontroll och utåtriktad sådan, samt du inte har kontroll på din hund.

En hund som konfronteras av sin familj blir också själv konfrontativ i sitt umgänge.

När hunden redan lämnat dig så har du gjort förlusten, att följa efter, försöka fånga och bete sig allmänt skrämmande och obalanserat, hur är det egentligen. Hunden har ju inte gjort annat än vad den givits möjlighet att göra, släng kedja eller koppel på dig själv och förbanna dig själv, samt börja tänk. Fundera i termerna inlärning, förstärkning och vad du väljer att uppmärksamma hos din hund.

Du skrämmer andra hundar och gör din egen hund osäker vid hundmöten, på vilket sätt är det ett bra mål för någon hundhållning?

När två hundar redan mötts, då är det oerhört viktigt att man som hundägare läser av sin hunds situation och man inte genom sitt eget beteende startar upp en konflikt, om inte annat kan din hund råka illa ut. Att rusa dit och hugga tag i sin hund kan sluta hur som helst. Den andra hunden kan agera mot både dig och din hund för att den blir skrämd/stressad.

Vi hundägare lever i samverkan med varandra och det måste vi acceptera och förstå. Att agera så att man skadar någon annans hund kanske för livet är inte ok. Om vi alla beter oss obalanserat och okunnigt vid hundmöten och totalt ensidigt koncentrerat på vår egen hund hur blir det då?

Det finns – som jag funnit – inga nackdelar med hundumgänge för hundar. Det finns enstaka hundar som av påvisbara skäl behöver mer vägledning än andra, men bäst får de det i sitt hundumgänge. Idealet vid hundlek är blandade åldrar och storlekar. Liten terrierhanhund lär sig bäst av större tik – typ.

Det motsägelsefulla i all hundträning är att just mindre kontroll ger på sikt lydigare hund. Nu pratar jag om den vardagliga följsamheten som innebär att hunden inte rusar fram till andra hundar utan avvaktar mötesinvit, det är just så en hund under kontroll som inte kontrolleras kommer att utvecklas. Hunden kommer att välja sitt sällskap och göra det under lugna former.

Det innebär att man under utvecklingens gång kommer att få genomleva
något/några ”misslyckande” d v s att hunden någon gång under sitt liv kanske tar en oönskad kontakt med någon annan hund. Utspritt på 10-12-14 år är det inte ens statistik.

Man kan inte ge sin hund för stor frihet. En valp är genetiskt programmerad att följa och gör det från första början, följer dig, går något snett eller du börjar tvivla då kan mönstret brytas occh valpen/hunden ändra sitt beteende. Tillit är viktigt.

Att ha kompisar är viktigt för hundar precis som för oss, en del är mindre kul att möta, andra är det helt underbart att träffa.

Det där med aggressivitet hundar emellan är mycket en konstruktion av oss människor, ofta via kontrollhantering, men också ett resultat av att hundens människa är mindre duktig på att läsa av sin hund. Mestadels skapar människan sina egna monster.

Ett nyligen upplevt exempel för min del är ung golden ca 5 månader rusar mot – inte ända fram till två kopplade hundar. De kopplade hundarnas ägare blir upprörd höjer upp båda sina hundar i kopplet, skriker till och höjer sitt ben mot valpen.

Jag hade med mina kopplade hundar i samma situation givit den framrusande valpen ett leende och sagt vänligt ”hej på dej lille vän” och varit alldeles lugn och avslappnad, mina hundar likaså. Jag hade upplevt det hela som en ickehändelse som att gå.

Vad är vetenskap?

Många hemsidor som handlar om hund presenterar innehavaren som vetenskapligt arbetande. Själv använder jag mig av kunskap som kommer från praktisk erfarenhet från alla de hundar (och kor och hästar och katter och grisar…) som passerat i mitt liv på under olika omständigheter. Men jag använder mig också av kunskap som kommer från den teori jag läst av Konrad Lorenz, biologistudier på Sthlms Universitet samt organisationspsykologi och en terapeutisk utbildning som också slunkit in. Artiklar och föreläsningar har både svarat på frågor och skapat nya. En del ”påståenden” jag stött på har jag på grund av tidigare inhämtad kunskap och personliga erfarenheter valt bort.

Det jag har valt bort är t ex varje form av våld och smärta och likaså överdrivet manipulativt kontrollerande av hunden. En hund önskas vara under kontroll men ska inte vara kontrollerad. Personligen har jag dragit slutsatsen genom att notera hur stress ser ut i verkligheten och hur den utvecklas – att en liten ”egenkontroll” (och smärta) skapar stressade hundar med aggressiva eller apatiska uttryck. (Obs min tolkning. Prövad av mig i verkligheten och djupt förankrad i mitt synsätt vad gäller människor och djur och vår samexistens och även benämnt respekt.)

Min praktiska erfarenhet lärde mig tidigt i livet vad som fungerade och vad som inte gick så bra med hundar och konsekvensen blev att jag frågade mig varför det ena funkade och inte det andra. Jag sökte teoretiska svar och ett språk för mina teorier och tankar. Jag var först oerhört målstyrd och sökte en hund som skulle kunna massor, nu är jag målinriktad och söker en hund som ska få det ”bra i livet”.

På 50-60-70-talet ”visstes” det också mycket om hundar och det skrevs böcker och man fick instruktion på dressyrkurser och jag gick kurs i hundpsykologi långt före Anders Hallgren och hans hundpsykologi. I Tyskland fick jag som svensk vorstehägare och kvinna inte vistas för nära vorstehträning. ”Keine frauen” skrek man och körde bort mig. Vi kvinnor, vi förstörde hundarna. Vi ”softade” till dem. Han kom till Sverige – Erwin och såg min vorsteh och var irriterad, ”du håller på för mkt med hunden”, sa han. Fast dom svenska vorstehgubbarna var mer liksom impade av tonåringen med en korthårig. De var ganska gulliga förutom de gubbar som tyckte att ”det inte var en hund för fruntimmer”.

Det var också en sorts vetenskap, tillämpad hundhållning, beprövad erfarenhet, men idag sedd med viss skepsis av det synliga hundsverige, även om en och annan utövare av mjuka metoder, mjukt nyper till sin hund så att den tjuter.

Det heter aldrig vetenskap, det heter vetenskap och beprövad erfarenhet. En tes/teori som prövas i motsats eller jämförelse till något annat oftast, kan sägas vara en vetenskaplig slutsats, men det är min uppfattning är att det är lyssnarens ansvar att själv analysera underlaget och pröva hållbarheten i den presenterade vetenskapen. En vetenskaplig prövning är inte sanningen, men någon sorts sanning en av tusentals säkerligen.

Rasbiologi för människor t e x har varit statligt finansierat och setts som ”vetenskap”, på 70-talet ansågs spädbarn vetenskapligt sakna känsel och bara vara små paket, historien är full av vetenskaplig idioti och livsfarliga slutsatser, men ändock hyllat vid något tillfälle av flera som vetenskap och alltså ”sant”. En veterinär med docentur berättade för mig att hans avhandling idag var som ett skämt. Kallas utveckling att vyerna vidgas via kritik och ifrågasättande och en rakt motsatt idé. Det är vetenskap. Att pröva teorierna och förändra dem.

Varje presenterad slutsats och idé har ett utgångsläge och det är hur den plattformen ser ut som vi måste fundera på. Vilka variabler har man identifierat och satt samman. Inte tveklöst köpa allt som benämns vetenskapligt utan att ifrågasätta.

I våra försök att förstå, kontrollera och beskriva verkligheten som pågår oavsett vad vi drar för slutsatser, så ska vi inte glömma ödmjukheten, för högmod är dumhetens moder och dumheten är oändlig, utan gräns – det är det som gör att det är så dumt.

Min egen vandring har i praktiskt hundbemötande via teorier och erfarenheter gått från en hundsyn som var ganska omedveten och barnslig till en respektfull, tillåtande, imponerad och ödmjuk. Förmånen att få ha dessa djur i mitt liv och hur mitt liv på skilda sätt berikats av dem. Och det faktum att i alla år har mitt hundförhållande varit efter förmåga fyllt av kärlek till mina hundar och andras. Det är också vetenskap och beprövad erfarenhet ….kärleksrelationen.

Om att mötas…

Jag har just nu samlevnad med tre hundar, en 11-årig korthårig vorsteh, som inte är riktigt frisk, hon har en terminal sjukdom, en blandrasherre i mellanstorlek som är 8 år och väldigt frisk, samt en 4-årig större hund av blandad ras som är under rehabilitering, i familjen ingår också en ”hundexpert-benämnd” katt, 12 år och en ”hundvän” som är häst, 23 år.

Mina två äldsta hundar är ”hundsnälla” inte konfliktfria men varsamma, har god impulskontroll och klarar av hundmöten av alla de slag. Jag blir nämligen glad när jag möter någon annans hund och valpar/unghundar är underbart att få uppleva och lära känna under en promenad.

Som vandrande hundägare, har jag skilda mötessituationer och upplevelser och det som jag ibland inte riktigt klarar av. Dessa är framför allt mötet med andra hundägare. Jag är lite smårädd för dem – numera – och det är deras aggressiva attityd och okunniga utbrott som skrämmer mig. Det jag kan erbjuda dem, med mina äldsta hundar, är två hundar som inte går fram till mötande hundar och två hundar som även kan hantera aggressivt beteende från mötande hund.

Det vill säga: jag har tagit ansvar för mina hundars utveckling och utgör inte någon störning mer än att jag syns.

Missförså mig rätt. De flesta möten jag har, är goda möten och innebär vänligt bemötande. Vi har många kompisar i skogen i alla storlekar, åldrar och raser – tikar som hannar och oftast kopplar jag mina hundar om den mötande hunden är ny för oss. De kommunicerar också med mötande hundar genom att titta bort, sakta farten eller om vi möter vissa mindre hundar (inga namn nämda) – undvika att gå nära dessa.

Ofta möter jag helt okända hundar och jag brukar säga, ”du behöver inte koppla din hund för min skull, det går jättebra”.

Framför mig står en nervös hundägare med en något vild labbe – jag bara ler och säger ”hej på dej, lille vän”.

Till hunden alltså.

Min attityd är: Jag har ansvar och kontroll på mina hundar och jag levererar ”säkra” hundar till mötande.

I många år mötte jag ibland Bosse Nyman i skogen med sin flock lösa schäfrar och jag med min mindre flock med tre raser som också var lösa, vi vände bägge två tvärt åt varsitt håll utan ett ljud och hundarna följde oss. Han hade koll på sina hundar och jag på mina och då behövde man inte instruera den andra hundägaren. Tyst följeslagande i samspel.

När man går i skog kan man plötsligt stå möte med hundar öga mot öga och ögonblicket får också bestämma hur mötet ska hanteras. Jag är inte ett dugg orolig över hundarnas möte – men jag kollar alltid på hundägaren.

I fredags mötte jag en okopplad dvärgpudel och en svampplockande matte, jag såg plötsligt hunden tre meter framför mig och mina hundar tittade på mig och jag hojtade till matten att ”dom är väldigt snälla, vi möttes förra året också” och vi passerade och avnosning skedde och så var det klart. Inga förluster.

Jag mötte schäfer med ägare i våras, vi var tre hundar, mina två äldsta och ung terriertik på nästan ett år. Hon springer glatt fram till schäfern som jag avläser som positiv till mötet och är ungefär lika ung. Mina hundar kopplar jag av hänsyn till schäferägaren, som ser bister ut. Hon säger ”kalla in hunden!”. Men det är just det som inte riktigt går.

Hundägaren försöker verkligen. Terriern är inte helt framme – hon är ca 1,5 meter från schäfern, som nu är smått upphängd fast han viftar fortfarande på svansen. Möter går bra. Den unga terriern ser väldigt positiv ut. Terrierägaren försöker förklara att det är ”en barnslig sak som rusat fram och som inte är helt hundra inkallningsbar”. Schäferägaren säger: ”det går inte!” och börjar schasa terrier med händer och fötter samtidigt som hon ”hänger upp” sin hund. Terriern vänder till slut självmant.

De signaler schäferägaren ger sin hund, gällande att möta liten tik, kan man fundera på en lång stund.

Vi går av stigen för att ge terrierägaren och hennes hund fri passage och hon avfyrar den typiska kommentaren medan hon tittar på mig: ”Ni ska hålla reda på era hundar.”

(Trodde det var precis det jag gjorde…?)

Det som menas juridiskt med ”att hålla reda på hunden” är att ”hunden ska hållas med hänsyn tagen till dess natur”. Det innebär inte bara att komma på inkallning och kopplas upp, utan det innebär också att klara av en framrusande annan varelse, hund, katt, kanin, barn eller löpare utan att skrämmas eller bitas.

Har man en hund som beter sig så aggressivt att den riskerar hälsan på en ung, glad, tillitsfull och lagom olydig hund, så ska den ha munkorg – inte en sparkvillig hundägare. Det duger inte.

Det är vars och ens ansvar att ha ”snälla” hundar och det kräver kunskap hos hundägaren och utvecklingsförmåga. Det kallas för hundägaransvar.

Jag mötte också nyligen en 8-årig svart tik av bruksras, en livlig hund som vi mött då och då under åren. Min äldsta hund har inte varit helt förälskad i denna hund efter ett i unga år nattligt överfall av annan svart hund på stallbacken, plus den hundens moder, samt flera skällande utrusningar från en granntomt gjort av samma ras som vi nu möter, samt lite stökigt rörelsemönster, men jag har koll och styr min hund trots hennes låga entusiasm. ”Trycka till bara lite, snälla matte, jag vet att det behövs, snälla”…..

Vi hör att de kommer (vi är fem hundar, mina två och två dvärgpudlar och en borderterrier). Jag går lite åt sidan med min gamling och blandisen är fortsatt lös. Han stannar ca tre meter från den annalkande hunden. Han står stilla och tyst. De andra hundägarna får kontakt och den anlända frågar om min blandis är hanhund eller tik.

Men samtidigt som hon frågar gör hon utfall mot hanhunden, skriker på honom och viftar och rusar mot honom. Han är gammal och trygg, han blir inte rädd men lite förvånad, och hundägaren förklarar samtidigt att hennes hund numera är aggressiv mot andra hundar. Hennes hund är lugn och jag tycker det verkar som om hundägaren är aggressiv. Min hanne går till mig direkt efter första attacken på honom. Jag trodde den här hundägaren var ”snäll” därför utsatte jag honom för mötet, hundarna har ju träffats förut.

Hon förklarar att hennes svarta tik ”hade blivit överfallen av två schäfrar” som då matten ”slagit ner” (?)

Ja inte vet jag vad man ska tro men efter hennes berättelse kommer jag att undvika denna dam och hund helt och hållet fortsättningsvis.

Att ha hund är att ha ena foten i en hundarnas värld och det de gör är inte alltid så kul, men de gör det och vi måste agera så långsiktigt bra som möjligt. Vårt mål måste vara en socialt funktionell hund, vilket uppnås via erfarenhet inte genom isolering, kontrollerande och hot.

Jag har lotsat ett antal hundar, egna och kurshundar till hundsnällt beteende under åren sedan tidigt 70-tal då jag beslutade att aldrig ha en hund som betedde sig ”hundargt” eller rättare sagt på ett sätt som jag inte förstod eller kunde hantera. Idag har jag många svar och kan medvetet lotsa en hund in på den goda vägen, ibland tar det tid, som med vår trea – en vuxen omplaceringshund, men han är på god väg.

Som hundägare har du ett ”strikt ansvar” – en skrivbordsprodukt absolut, men det innebär att du kan ha en massa förklaringar till varför din hund gör si eller så, men det finns ingen ursäkt som håller juridiskt. Min vorsteh blev utsatt för bett och pårusningar bakifrån och utskällningar av stallets hundar i unga år, (andra hundar hamnade på djursjukhus, så vi hade tur) men vi lotsade henne till vänskap med en av hundarna (två tikar) och neutralitet med den andra. Utan våld eller skrik, jag lät alltid glad och vänlig och lugn. Jag kunde sedan introducera vilken hund som helst för dessa hundar utan annat än lite larmande ljud.

Vilket var mer än ägarna kunde.

Vad hände med termen Alfavarg?

Följande artikel är översatt av Ingrid Lingmark med benäget tillstånd av Dr L. David Mech, artikeln är hämtad ur International Wolf Centers tidning Winter 2008.

Ordet knutet till vargen har en lång historik. I många år har böcker och artiklar om vargar nämnt alfahannen och alfatiken eller alfaparet. I många populära skrifter används ordet än idag. Emellertid kan skarpa observatörer ha noterat att under de senaste åren har den trenden börjat försvagas. Till exempel, 19 prominenta vargbiologer från både Europa och Nordamerika nämnde aldrig termen alfa i en lång artikel om reproducerande vargpar. Artikeln kallad ”The Effects of Breeder Loss on Wolves” publicerades 2008 i ett nummer av “Journal of Wildlife Management”. I den 448 sidor tjocka boken “Wolves: Behavior, Ecology and Conservation” utgiven 2003 av Luigi Boitani och mig själv och skriven av 23 författare, nämns alfabara på sex ställen och då enbart för att förklara varför termen är föråldrad.

Denna förändring i terminologin speglar ett viktigt skifte när det gäller hur vi ser på vargens sociala beteende. Hellre än att se en vargflock som en grupp djur organiserade med en ”top dog” som slagit sig fram till toppen, eller ett hanne-hona par av sådana aggressiva vargar, har vetenskapen kommit underfund med att de flesta vargflockarna är mestadels endast familjegrupper formade exakt på samma sätt som mänskliga familjer är formade. Det är en vuxen varghanne och en vuxen varghona från skingrade flockar, som vandrar runt tills de finner varandra och ett område som är tomt på andra vargar och som har adekvata bytesdjur, uppvaktar, parar sig och producerar sin egen kull valpar.

Ibland involverar denna process bara en könsmogen hanne som uppvaktar en könsmogen hona i en grannflock och paret slår sig ner i ett område intill en av originalflockarna. I mer mättade populationer kan det innebära att vargar flyttar många kilometer bort i bortersta änden av ett vargområde och finner partners där som har sökt sig ut och bort på liknande sätt. Detta är en process som hjälper en växande vargpopulation att utvidga sitt område. Ett gott exempel är den ständigt växande vargpopulationen i Wisconsin. Där är det inte bara huvudpopulationen i de norra delarna av staten som fortsätter att utvidga sig via fler och fler vargrevir, utan vargarna har också lyckats skapa en population i den centrala delen av delstaten genom denna skingring och förökning av flockar. För tillfället finns det ungefär 18 flockar i centrala Wisconsin.

Men nu tillbaka till familjen. Det ursprungliga och nya paret vargar föder upp sina valpar, matar dem och tar hand om dem precis som alla andra djur tar hand om sina ungar. Allt eftersom valparna växer och utvecklas guidar föräldrarna dem naturligtvis i sina aktiviteter och valpar följer efter. Under hösten när valparna börjar följa föräldrarna bort från lyan eller rendezvous platsen och cirkulerar nomadiskt runt i reviret följer valparna med föräldrarna och lär sig att hitta. Föräldrarna faller då automatisk in i ledarrollen i flocken när de guidar sina valpar genom reviret. Denna ledarskapsroll innefattar emellertid inget som helst slagsmål om toppen av gruppen, för precis som i mänskliga familjer följer de unga naturligtvis sina föräldrar i deras spår.

Visst är det så att valparna när de utvecklas vidare skaffar sig ett visst mått av självständighet, och en del individer kan temporärt vandra bort från gruppen och upptäcka det ena och det andra under flockens strövtåg. Föräldrarna fortsätter emellertid att guida gruppen när de jagar villebråd, revirmarkerar sitt område, jagar bort asätare från sina byten, eller skyddar gruppen från grannvargar som de kan råka träffa på.

Allt eftersom fortsätter valparna att utvecklas och blir ett år gamla, då producerar föräldrarna ännu en kull valpar, vilka blir de yngre syskonen till den första kullen. Återigen fortsätter föräldrarna att guida och leda den nya kullen tillsammans med den äldre kullen och fortsätter vara flockens ledare. Ettårsvalparna dominerar naturligt de nya valparna precis som bröder och systrar i en mänsklig familj kan komma att vägleda sina yngre syskon, men fortfarande existerar det inte någon generell strid för att försöka uppnå flockledarskap. Det stannar helt naturligt följdriktigt kvar hos de ursprungliga föräldrarna. Några av de äldre syskonen kommer att sprida ut sig mellan ett och två års ålder i några andra populationeroch några kommer att stanna med flocken till ungefär tre års ålder. Till slut kommer dock alla att ha skingrat sig och försökt finna partners och starta egna flockar.

Given denna naturliga beskrivning av vargflockar, finns det inte längre något skäl till att referera till föräldradjuren som alfadjur mer än det skulle finnas skäl till att kalla föräldrarna i en mänsklig familj för ”alfa”paret. Därför refererar vi nu till dessa djur som hannen (the male breeder) och tiken (the female breeder) och vargparet (the breeding couple) helt enkelt som föräldrarna.

Så hur kom vetenskapen så långt bort från spåret att de började kalla vargföräldrarna för alfas? Svaret är en intressant historia som försiktigt visar hur vetenskap utvecklas. För flera decennier sedan innan det gjorts särdeles många studier av vargen under naturliga förhållanden, började vetenskapsmän att intressera sig för djurens sociala beteende och trodde att vargflocken var en slumpvis sammansatt samling av vargar som kom tillsammans då vintern närmade sig för att bättre kunna jaga stora bytesdjur. Därför för att kunna studera vargen på det enda sätt de kände till, samlade dessa människor ihop vargindivider från olika djurparker och placerade dem tillsammans i ett inhägnat område.

Dessa djur kom naturligtvis att ha konflikter ned varandra och till slut forma en sorts dominans hierarki. Detta är som den klassiska hackordningen ursprungligen beskriven i en hönsflock. I dessa fall är det passande att referera till de topprankade individerna som alfas, antydande att de tävlade och slogs för att uppnå sin position och så var det också med vargar som placerade tillsammans på ett konstgjort sätt. Därför blev det så att den ledande beteendeforskaren Rudolph Schenkel publicerade en välkänd monografi som beskriver hur vargar interagerar med varandra i en sådan grupp, görande gällande att det finns en topprankad hanne och en topprankad hona i en flock och refererande till dem som alfas. Denna klassiska monografi var den ledande litteraturen rörande vargars sociala beteende när jag skapade min bok ”The Wolf Ecology and Behavior of an Endangered Species” på sent 60-tal.

Denna bok var en syntes av tillgänglig information om vargar på den tiden, så jag inkluderade många referenser till Schenkels studie. Boken kom lägligt eftersom ingen annan syntes om vargar hade skrivits sedan 1944 so ”the Wolf…” sålde bra. Den publicerades ursprungligen 1970 och publicerades åter som pocket 1981 och trycks fortfarande. Mer än 110 000 böcker finns nu i cirkulation. De flesta andra generella vargböcker har förlitat sig övervägande på ”The Wolf…” som informationsunderlag, på detta sätt spridande den felaktiga informationen om alfavargar vitt och brett.

Slutligen sent 1990-talet då jag hade levt med en vild flock vargar på Ellersmere Island nära Nordpolen och under flertalet somrar, direkt bevittnat interaktionen mellan föräldravargarna och deras avkomma, så beslutade jag mig för att korrigera denna felaktiga information. Då hade emellertid både lekmanna publiken allmänheten och de flesta biologerna helt och fullt adopterat alfakonceptet och terminologin. Det verkade som om ingen kunde prata om en vargflock utan att nämna alfadjuren. Många människor skulle komma att fråga mig om vad som gjorde en alfavarg och vilken sorts slagsmål och hävdelse som krävdes för att få den positionen. Därför publicerade jag artikeln ”Alpha Status, Dominance and Division of Labor in Wolf Packs” i ”Canadian Journal of Zoology” för att formellt korrigera den felaktiga informationen i den vetenskapliga litteraturen. Jag följde upp artikeln år 2000 med artikeln ”Leadership in Wolf ‘Canis Lupus’ Packs” i ”Canadian Field Naturalist” och vidareutvecklade där mer i detalj rollen som föräldrarna har i vargens sociala ordning.

Det har emellertid sagts att det generellt tar 20 år för ny vetenskap att till fullo sippra in i det allmännas medvetande inkluderande även nya medicinska genombrott. Detta verkar bevisas som sant genom begreppet alfavarg. Flera av mina varg biolog kollegor har accepterat uppdateringen, andra har korrigerat sig själva mitt i sin konversation med mig, medan åter andra fortfarande verkar ha glömt hela frågan. Det är uppmuntrande verkligen att få se nya publikationer som den som jag citerade i introduktionen som har adopterat den korrekta terminologin.

Denna fråga handlar inte bara om semantik eller politisk korrekthet. Det är en fråga om biologisk korrekthet så att den term vi använder för reproducerande vargar exakt fångar den biologiska och sociala rollen hos djuret istället för att bevara ett felaktigt synsätt för all framtid.

Ett ställe där denna fråga kan bli särdeles förvirrande är Yellowstone National Park där ett stort antal av allmänheten spenderar mycket tid med att observera vargarna tillsammans med varg biologer och naturälskare. Eftersom Yellowstones varg population nyligen återskapats och åtnjuter en stor tillgång på bytesdjur (6000-11000 hjortar, 4000 bisonoxar och hundratals mindre klövvilt av skilda arter, älg och andra bytesdjur,) är vargflockens struktur mer komplicerad där än den är i de flesta andra varg populationer. I dessa flockar söker sig de unga vargarna bort mycket senare, först vid 2 till 3 års ålder istället för ett till två, på detta sätt blir flockarna större och innehåller fler könsmogna individer än de flesta flockar gör någon annanstans. I dessa flockar där både mor och och några av hennes döttrar blir könsmogna, kan alla ibland para sig under samma år, döttrar parar sig mestadels med hannar utifrån.

När mer än en hona föder i en flock, blir tikarna mer hävdande, så det är sannolikt passande att referera till ursprungsmodern som ”alfatiken” och kalla döttrarna ”beta”. Observatörerna i Yellowstone använder vanligtvis denna terminologi, men alldeles för ofta blir denna terminologi lite slappt knuten till alla reproducerande vargar. Även i flockar där det bara finns ett reproducerande par. Även om det är inte inkorrekt att användaalfa när det kopplas till flockar med flera reproducerande par, så borde det vara möjligt och t o m önskvärt att använda en mindre laddad terminologi .Till exempel den topprankade tiken kan kallas den dominanta tiken eller matriarken och hennes reproducerande döttrar de underordnade. Eller individuellt om tikarna faktiskt uppvisar en dominansordning den andra eller tredje handsrankade individen kan helt kallas för det. Denna vinkling kan komma att vidare reformera varg terminologin och erbjuda både vetenskapen och allmänhetens en mer korrekt uppfattning om vargen.

Förhoppningsvis kommer det att ta kortare tid än 20 år för media och allmänheten att adoptera korrekt terminologi och på så sätt en gång för alla avsluta den urmodiga synen på vargflocken som en aggressiv samling av vargar som konstant tävlar med varandra för att ta över flocken.

L. David Mech är forskare och vetenskapsman knuten till U.S. Geological Survey och grundare och vice ordförande vid ”International Wolf Center. Han har studerat vargar i 50 år och givit ut åtskilliga böcker och flertalet artiklar om ämnet.

Alkohol, hund eller fattigdom?

Hej Henning Mankell

Läste dina tankar i Metro torsdagen 23 april om hundmat och analfabetism, samma dag som min äldsta hund fyllde 11 år.  Min kära vorstehrvän och livskamrat och oj vad hon har ätit under åren och  slösat med resurser för de stackars svältande barnen i tredje världen. Fast nu var det mina hundars fel att barnen inte kan läsa. Hon liksom mina andra hundar och den 12-åriga katten och mina hästar som ungefär ätit/äter 20 kg stråfoder per dag. Tänka vad många analfabeter jag skapat och bevarat – jag och mina djur.

1973 sköljdes våg efter våg av svältskuld från pressen över hundägare (katter åt inte så mycket då – eller?). Jag som var ung och full av förtröstan vad gäller människovärde och faktaresonemang mötte den ena ”hundmatskickande-till-U-länderna-idealisten” efter den andra.

En av dem frågade mig om det gällde min hund eller ett barn i Afrika vem jag skulle offra. Jag kontrade med att fråga om han skulle offra sin medföljande vän för mig?

Eftersom jag var människa och inte bara hundägare så trodde jag då att jag räknades om jag behövde något och gladdes och berikades av något. Om jag kunde förklara att ”hunden var viktigt i mitt liv”, att jag då skulle bli förstådd. Som hundägare hamnar jag naturligtvis alltid i skymundan, med fullt ansvar för alla andra hundägare och kvarlämnad i ett hörn med skam och skuld. Men ändå med en hemlig glädje; min hund. Så stor glädje och så hemlig och givetvis alltid värd all skuld.

Så jag gjorde en undersökning om hundens sociala betydelse och jag fann min glädje hos så många andra skamsna skuggfigurer/hundägare, Då kom frågan; Vad skäms jag för och bör jag skämmas och varför ska jag inte skämmas för min glädje ?  Där kom också tanken på det egentliga argumentet mot svält och hundmat – alkohol. Hund eller sprit, vilket var viktigast?

Jag är övertygad om att herr Henning Mankell unnar sig en whiskey eller så ibland och var kommer den ifrån? Från whiskeyträdet eller busken. Nej den kommer från högklassigt proteinrikt spannmål, rusdrycksproducenterna använder mer än hälften av allt odlat spannmål och potatis till sin framställning – stora arealer. I Skåne står det på skyltar i vajande sädesfält ”här växer vodka”.

Ingen maktägande prominent allvetare med hög status och mediautrymme har någonsin tummat på den industrin, men visst sprider en flaska whiskey väl inte mer glädje och livslust än en hund – eller?

Sällskapsdjur läker anknytningsförluster, de minskar människors stress och de ger barn i hela världen i alla kulturer lust att överleva och har gjort så i tusentals år. Kom igen när alkohol gör likaledes.

Glöm inte heller svenska socialt alkoholskadade unga kriminella analfabeter, ge dem t ex möjlighet till värme och närhet och bekräftelse av en hund och erbjud dem icke-kränkande pedagoger som avlägsnar den största utanförskaparen i Sverige – att inte kunna läsa och skriva. Jag tror inte hundmaten har ett dugg med deras situation att göra – faktiskt. Jag tror däremot att ju svårare det blir att hantera hundar till socialt väl fungerande medborgare, ju mer intolerant samhället blir till hundar, ju fler restriktioner som införs gentemot djurhållningen, desto fler skadade unga vuxna får vi i sällskap med den överallt tolererade alkoholen.

Henning, tänk lite innan du skriver non-fiction.

Alfahannen och alfahonan – en omodern benämning

säger vargforskaren David Mech och ber försiktigt en aning om ursäkt för att han var behjälplig med att sjösätta begreppet en gång i tiden. Dags att skrota begreppet – nu.

Jag läste detta i en artikel av David Mech i International Wolf tidningen från winter 2008 om begreppet Alfavarg, www.wolf.org och jag återger som följer.

Boken Wolves: Behavior, Ecology and Conservation som utkom 2003 skriven av 23 författare nämner ordet ”alfa” enbart sex gånger och då för att förklara varför termen är föråldrad.

Den terminologiska förvandlingen speglar en viktig förändring i hur vi ser på vargens sociala beteende.

Istället för att se en vargflock som en grupp individer med en ”toppindivid” som slagits för sin plats på toppen, eller ett aggressivt vargpar, så har vetenskapen kommit till insikt om att vargflockar är familjegrupper i likhet med humana sådana.

Valparna följer sina föräldrar som naturligt har ett företräde i form av ålder, erfarenhet och fysisk förmåga. Nästa års valpkull har äldre syskon att följa såväl som föräldrarna och på så vis formas en kompetensskala som består av äldre och yngre, precis som i en vanlig mänsklig familj.

Så skapas ”ledarskapet” dvs föräldraskapet. Det finns inga tecken på något ”mot -toppen- inriktat – slagsmålsbeteende”.

Växande valpar blir naturligtvis mer obereoende och kanske flyttar hemifrån, men de som stannar fortsätter föräldrarna att guida vid skilda aktiviteter. Föräldrarna består som ”flockledare”.

Så hur blev det så att man tappade bort spåret och började kalla föräldrarna för ”alfadjur”.

Jag citerar: ” För många år sedan då det fanns få studier av vargar i naturligt tillstånd, trodde de vetenskapsmän som intresserade sig för vargens sociala beteende, att vargflocken var en slumpmässig samling av vargar som kom tillsammans inför vintern för att bättre kunna jaga större villebråd. För att studera vargar på det enda sätt dessa vetenskapsmän kände till, samlade de ihop individuella vargar från skilda djurparker och placerade dessa vargar i ett gemensamt hägn.”

Vad som hände var att dessa vargar slogs. När vi människor möts hävdar vi oss också ofta sinsemellan och vi talar förhoppningsvis medan hunddjur ofta har tydligare fysiska konflikter.

Rangordningsbeskrivningen från norska kycklingar fanns redan till hands och vips hade vi en vargens rangordning också. På så sätt föll det sig naturligt att benämna de som verkade vara vinnare som ”alfas”. Vargar som tvångsplacerades i samma hägn slogs, någon vann och blev ”alfadjur”.

Rudolph Schenkel har beskrivit hur vargar interagerar med varandra i en sådan ihopsamlad grupp, fastställande att det finns en topprankad hanne och en topprankad tik – alfadjuren. RS studie var den viktigaste tillgängliga studien av vargens sociala beteende, när David Mech skrev sin bok om ”The Wolf, Ecology and Behavior of a endangered species” på sent 60-tal.

RS bok blev referenslitteratur för DM och på så vis tycker sig DM hjälpt till att sprida missinformationen  om ”alfavargen”.

Sent 90-tal studerade DM vilda vargar på Ellesmere Islands nära Nordpolen flera somrar och såg interaktionen mellan föräldrar och barn. Såg föräldrarollen hos vargparet. Men då hade redan termen ”alfa” förankrat sig väl hos både allmänheten, media  och forskarna/biologerna .

DM publicerade två artiklar ”Alpha Status, Dominance and Division of Labor in Wolf packs” och ”Leadership in Wolf, Canis Lupus” 1999 0och 2000 där han diskuterade vidare om föräldrarollen hos vargar.

David Mechs hopp nu är att det inte ska ta ytterligare 20 år att utplåna en inkorrekt beskrivning av vargflockens struktur, det brukar antas ta 20 år att etablera nya synsätt generellt, utan vill nu en gång för alla stoppa denna urmodiga syn på vargflocken som en samling aggressiva vargar som ständigt tävlar med varandra om att ta över flocken.

Tack David Mech för de orden. Jag har tänkt som du och sett min tillvaro med mina hundar (och hästar) som en relation, inte som en kamp om herraväldet grundat på hur vargen fostrar sina små. Jag funderar på hur de känner sig och upplever sin situation, precis som jag gjort med mina barn, och jag träffar tydligen rätt så pass ofta att mina/våra djur brukar tillvecklas till något egensinniga, men samarbetsvilliga totalt sett och tillitsfulla och vänliga.

Våra djur är medlemmar i vår familj och behandlas varsamt och får delta i förhandlingar som rör deras livssituation. Hur någon kan tro att någon frodas av överkörningar och tillrättavisningar är obegripligt för mig. Det vi människor väljer att tro på säger mer om vårt inre än om den eller det vår tro riktar sig mot, på gott och ont.

In English: Thank you David Mech for your article on the term Alpha Wolf. You have made me a releaved dog owner, since I see myself as a kind of parent to my dogs, I now know officially, that I can continue to interact with my dogs in a democratic way, I don´t have to fight them for the top position. You have given us ”softies” a backbone. /Ingrid Lingmark

Om barn och hundbett

Läste i Metro om en liten flicka som blev biten av en pitbull.

Jag vill börja med att klargöra att jag inte på något sätt vill förringa eller förminska händelsen som sådan.  

Jag skulle dock vilja fundera kring barn och hund och om vad barn ska ha med sig ut i livet. Rädsla eller förmåga att hantera svårigheter.

Alla dör vi och frågan är när och hur. Ingen kan skydda oss mot detta faktum. Inte ens föräldrar kan skydda sina barn mot skador, olyckor och andra människor och mänskligt våld verbalt eller fysiskt. Inte om barnet ska leva i det sk samhället.

Jag har själv varit barn och som ensiffrigt åldersmässigt försökt lyfta en äldre boxertik vid namn Sherry över en grind, hon vände sig blixtsnabbt om, ställde sig med frambenen på mina axlar och meddelade ”gör om det där och du är död”. Jag sa ”förlåt” och så var det bra med det. Jag var inte mer rädd för henne än för en annan vuxen upprörd person.

Första gången jag blev ordentligt biten av en släktings bundna tax var jag 6-7 år och jag är ordentligt halt på pappas film. Jag ville inte säga något för att hundägaren, min mammas faster, inte skulle bli ledsen, jag tyckte jättemycket om henne. Jag skulle peta ett för taxen onåbart ben inom räckhåll och det gjorde ont.

Jag blev inte rädd, var inte rädd i någon av de situationer med obekanta hundar från schäfer till pudel som jag rastade innan 15 års ålder och som nöp till mig då och då. Hundar – lärde jag mig – kommunicerade med sina tänder. De har inga händer. Jag såg det inte som bett. Om jag bara höll armen stilla så blev det inga märken. Jag visste inte att ”hundar var farliga” och mina föräldrar var totalt trygga med djur och positiva till dem.

Jag blev också biten i sidan vid 9 års ålder av en terrier som hoppade upp och bet mig i midjan om jag sprang. Jag saktade då ner och till slut kunde jag springa utan att hunden blev exalterad. Inte var han arg, han var bara lite hårdhänt.

Så har jag haft egna nu vuxna barn som var med vid möten med hundar, en del lite annorlunda hundar och jag sa till mina barn, ”vänd bort huvudet, titta bort” och ingen hund har skadat eller skrämt dem någonsin. Bortvänd blick = icke – hot för en hund. Aggressionsdämpande.

Någon sa till mig ”skulle jag titta bort för en hund?”  ”Nej men för en hundägare”, en människa som har ett sannolikt stort engagemang i sin hund, tänker jag. Det är oss människor emellan det till sist och ytterst handlar om. Hur vi förhåller oss till varandra. Ett ”hundbett” utan uppsåt är en tragedi för hundägaren också.

Om man då är liten/ung, sårbar och i tillitsförhållande till vuxna och vuxna blir totalt livrädda av ett hundbett, vad händer då med barnet. Vad vill vi vuxna för barnet? Ska vi inte fundera på det. Vad som är viktigast? Att hundägaren åker dit eller att barnet får ett möjligt trauma förvandlat till en hanterbar upplevelse utan bestående men? Som det var för mig tex?

Min uppfattning med eller utan hund är, att vårt vuxna ansvar är att ge barnet medel att hantera sina svårare upplevelser emotionellt, så att upplevt negativa händelser får ett så gott slut eller fortsättning som möjligt.

Hundar finns, cyklar finns, bilar finns, människor finns - överallt lurar faror med eller utan uppsåt. Vill vi göra våra barn kapabla eller vill vi inte?