hur bemöter du andras hundar

Jag fick en kommentar om möten två arter emellan, hur man påverkar sin hund och andras hundar.

Om vi börjar med ”järnkollen”. Allas vår strävan bör vara att ha kontroll på våra hundar, en långsamt framväxande konstruktion, som i en god miljö bör bli sant. Det som inte är enbart positivt är att kontrollera hunden.

Alla ryggradsdjur blir stressade av att kontrolleras. Inte först men med tiden ökar halten stresshormoner och hunden går in i ett allt mer svårkontrollerat stresstillstånd. En del individer verkar klara av detta och en del hundar är ju lättare att kontrollera och kan hållas under total kontroll, vilket gör att situationen kan framstå som funktionell. I princip kan man säga kontrollerar du så måste du kontrollera alltid. Lämna inte hunden ensam med främlingar, barn eller andra hundar, hunden kan reagera och agera ut sin stress.
Generellt beskrivet.

Att vara under kontroll innebär att hunden själv ges möjlighet att utveckla sin egenkontroll, impulskontroll och sitt goda omdöme, framför allt är hunden generellt inte under påverkan av onormal mängd stresshormon.

Att vara konfrontativ mot sin hund, som att t e x följa efter den om den ”olovandes” tar kontakt med en annan hund är inte på något sätt långsiktigt bra. Om du anser att din hund är under kontroll och hunden ändå lämnar dig på impuls, då har du ju redan påvisat att din hund har symptom på överkontroll = dålig impulskontroll och utåtriktad sådan, samt du inte har kontroll på din hund.

En hund som konfronteras av sin familj blir också själv konfrontativ i sitt umgänge.

När hunden redan lämnat dig så har du gjort förlusten, att följa efter, försöka fånga och bete sig allmänt skrämmande och obalanserat, hur är det egentligen. Hunden har ju inte gjort annat än vad den givits möjlighet att göra, släng kedja eller koppel på dig själv och förbanna dig själv, samt börja tänk. Fundera i termerna inlärning, förstärkning och vad du väljer att uppmärksamma hos din hund.

Du skrämmer andra hundar och gör din egen hund osäker vid hundmöten, på vilket sätt är det ett bra mål för någon hundhållning?

När två hundar redan mötts, då är det oerhört viktigt att man som hundägare läser av sin hunds situation och man inte genom sitt eget beteende startar upp en konflikt, om inte annat kan din hund råka illa ut. Att rusa dit och hugga tag i sin hund kan sluta hur som helst. Den andra hunden kan agera mot både dig och din hund för att den blir skrämd/stressad.

Vi hundägare lever i samverkan med varandra och det måste vi acceptera och förstå. Att agera så att man skadar någon annans hund kanske för livet är inte ok. Om vi alla beter oss obalanserat och okunnigt vid hundmöten och totalt ensidigt koncentrerat på vår egen hund hur blir det då?

Det finns – som jag funnit – inga nackdelar med hundumgänge för hundar. Det finns enstaka hundar som av påvisbara skäl behöver mer vägledning än andra, men bäst får de det i sitt hundumgänge. Idealet vid hundlek är blandade åldrar och storlekar. Liten terrierhanhund lär sig bäst av större tik – typ.

Det motsägelsefulla i all hundträning är att just mindre kontroll ger på sikt lydigare hund. Nu pratar jag om den vardagliga följsamheten som innebär att hunden inte rusar fram till andra hundar utan avvaktar mötesinvit, det är just så en hund under kontroll som inte kontrolleras kommer att utvecklas. Hunden kommer att välja sitt sällskap och göra det under lugna former.

Det innebär att man under utvecklingens gång kommer att få genomleva
något/några ”misslyckande” d v s att hunden någon gång under sitt liv kanske tar en oönskad kontakt med någon annan hund. Utspritt på 10-12-14 år är det inte ens statistik.

Man kan inte ge sin hund för stor frihet. En valp är genetiskt programmerad att följa och gör det från första början, följer dig, går något snett eller du börjar tvivla då kan mönstret brytas occh valpen/hunden ändra sitt beteende. Tillit är viktigt.

Att ha kompisar är viktigt för hundar precis som för oss, en del är mindre kul att möta, andra är det helt underbart att träffa.

Det där med aggressivitet hundar emellan är mycket en konstruktion av oss människor, ofta via kontrollhantering, men också ett resultat av att hundens människa är mindre duktig på att läsa av sin hund. Mestadels skapar människan sina egna monster.

Ett nyligen upplevt exempel för min del är ung golden ca 5 månader rusar mot – inte ända fram till två kopplade hundar. De kopplade hundarnas ägare blir upprörd höjer upp båda sina hundar i kopplet, skriker till och höjer sitt ben mot valpen.

Jag hade med mina kopplade hundar i samma situation givit den framrusande valpen ett leende och sagt vänligt ”hej på dej lille vän” och varit alldeles lugn och avslappnad, mina hundar likaså. Jag hade upplevt det hela som en ickehändelse som att gå.

Vad är vetenskap?

Många hemsidor som handlar om hund presenterar innehavaren som vetenskapligt arbetande. Själv använder jag mig av kunskap som kommer från praktisk erfarenhet från alla de hundar (och kor och hästar och katter och grisar…) som passerat i mitt liv på under olika omständigheter. Men jag använder mig också av kunskap som kommer från den teori jag läst av Konrad Lorenz, biologistudier på Sthlms Universitet samt organisationspsykologi och en terapeutisk utbildning som också slunkit in. Artiklar och föreläsningar har både svarat på frågor och skapat nya. En del ”påståenden” jag stött på har jag på grund av tidigare inhämtad kunskap och personliga erfarenheter valt bort.

Det jag har valt bort är t ex varje form av våld och smärta och likaså överdrivet manipulativt kontrollerande av hunden. En hund önskas vara under kontroll men ska inte vara kontrollerad. Personligen har jag dragit slutsatsen genom att notera hur stress ser ut i verkligheten och hur den utvecklas – att en liten ”egenkontroll” (och smärta) skapar stressade hundar med aggressiva eller apatiska uttryck. (Obs min tolkning. Prövad av mig i verkligheten och djupt förankrad i mitt synsätt vad gäller människor och djur och vår samexistens och även benämnt respekt.)

Min praktiska erfarenhet lärde mig tidigt i livet vad som fungerade och vad som inte gick så bra med hundar och konsekvensen blev att jag frågade mig varför det ena funkade och inte det andra. Jag sökte teoretiska svar och ett språk för mina teorier och tankar. Jag var först oerhört målstyrd och sökte en hund som skulle kunna massor, nu är jag målinriktad och söker en hund som ska få det ”bra i livet”.

På 50-60-70-talet ”visstes” det också mycket om hundar och det skrevs böcker och man fick instruktion på dressyrkurser och jag gick kurs i hundpsykologi långt före Anders Hallgren och hans hundpsykologi. I Tyskland fick jag som svensk vorstehägare och kvinna inte vistas för nära vorstehträning. ”Keine frauen” skrek man och körde bort mig. Vi kvinnor, vi förstörde hundarna. Vi ”softade” till dem. Han kom till Sverige – Erwin och såg min vorsteh och var irriterad, ”du håller på för mkt med hunden”, sa han. Fast dom svenska vorstehgubbarna var mer liksom impade av tonåringen med en korthårig. De var ganska gulliga förutom de gubbar som tyckte att ”det inte var en hund för fruntimmer”.

Det var också en sorts vetenskap, tillämpad hundhållning, beprövad erfarenhet, men idag sedd med viss skepsis av det synliga hundsverige, även om en och annan utövare av mjuka metoder, mjukt nyper till sin hund så att den tjuter.

Det heter aldrig vetenskap, det heter vetenskap och beprövad erfarenhet. En tes/teori som prövas i motsats eller jämförelse till något annat oftast, kan sägas vara en vetenskaplig slutsats, men det är min uppfattning är att det är lyssnarens ansvar att själv analysera underlaget och pröva hållbarheten i den presenterade vetenskapen. En vetenskaplig prövning är inte sanningen, men någon sorts sanning en av tusentals säkerligen.

Rasbiologi för människor t e x har varit statligt finansierat och setts som ”vetenskap”, på 70-talet ansågs spädbarn vetenskapligt sakna känsel och bara vara små paket, historien är full av vetenskaplig idioti och livsfarliga slutsatser, men ändock hyllat vid något tillfälle av flera som vetenskap och alltså ”sant”. En veterinär med docentur berättade för mig att hans avhandling idag var som ett skämt. Kallas utveckling att vyerna vidgas via kritik och ifrågasättande och en rakt motsatt idé. Det är vetenskap. Att pröva teorierna och förändra dem.

Varje presenterad slutsats och idé har ett utgångsläge och det är hur den plattformen ser ut som vi måste fundera på. Vilka variabler har man identifierat och satt samman. Inte tveklöst köpa allt som benämns vetenskapligt utan att ifrågasätta.

I våra försök att förstå, kontrollera och beskriva verkligheten som pågår oavsett vad vi drar för slutsatser, så ska vi inte glömma ödmjukheten, för högmod är dumhetens moder och dumheten är oändlig, utan gräns – det är det som gör att det är så dumt.

Min egen vandring har i praktiskt hundbemötande via teorier och erfarenheter gått från en hundsyn som var ganska omedveten och barnslig till en respektfull, tillåtande, imponerad och ödmjuk. Förmånen att få ha dessa djur i mitt liv och hur mitt liv på skilda sätt berikats av dem. Och det faktum att i alla år har mitt hundförhållande varit efter förmåga fyllt av kärlek till mina hundar och andras. Det är också vetenskap och beprövad erfarenhet ….kärleksrelationen.

Om att mötas…

Jag har just nu samlevnad med tre hundar, en 11-årig korthårig vorsteh, som inte är riktigt frisk, hon har en terminal sjukdom, en blandrasherre i mellanstorlek som är 8 år och väldigt frisk, samt en 4-årig större hund av blandad ras som är under rehabilitering, i familjen ingår också en ”hundexpert-benämnd” katt, 12 år och en ”hundvän” som är häst, 23 år.

Mina två äldsta hundar är ”hundsnälla” inte konfliktfria men varsamma, har god impulskontroll och klarar av hundmöten av alla de slag. Jag blir nämligen glad när jag möter någon annans hund och valpar/unghundar är underbart att få uppleva och lära känna under en promenad.

Som vandrande hundägare, har jag skilda mötessituationer och upplevelser och det som jag ibland inte riktigt klarar av. Dessa är framför allt mötet med andra hundägare. Jag är lite smårädd för dem – numera – och det är deras aggressiva attityd och okunniga utbrott som skrämmer mig. Det jag kan erbjuda dem, med mina äldsta hundar, är två hundar som inte går fram till mötande hundar och två hundar som även kan hantera aggressivt beteende från mötande hund.

Det vill säga: jag har tagit ansvar för mina hundars utveckling och utgör inte någon störning mer än att jag syns.

Missförså mig rätt. De flesta möten jag har, är goda möten och innebär vänligt bemötande. Vi har många kompisar i skogen i alla storlekar, åldrar och raser – tikar som hannar och oftast kopplar jag mina hundar om den mötande hunden är ny för oss. De kommunicerar också med mötande hundar genom att titta bort, sakta farten eller om vi möter vissa mindre hundar (inga namn nämda) – undvika att gå nära dessa.

Ofta möter jag helt okända hundar och jag brukar säga, ”du behöver inte koppla din hund för min skull, det går jättebra”.

Framför mig står en nervös hundägare med en något vild labbe – jag bara ler och säger ”hej på dej, lille vän”.

Till hunden alltså.

Min attityd är: Jag har ansvar och kontroll på mina hundar och jag levererar ”säkra” hundar till mötande.

I många år mötte jag ibland Bosse Nyman i skogen med sin flock lösa schäfrar och jag med min mindre flock med tre raser som också var lösa, vi vände bägge två tvärt åt varsitt håll utan ett ljud och hundarna följde oss. Han hade koll på sina hundar och jag på mina och då behövde man inte instruera den andra hundägaren. Tyst följeslagande i samspel.

När man går i skog kan man plötsligt stå möte med hundar öga mot öga och ögonblicket får också bestämma hur mötet ska hanteras. Jag är inte ett dugg orolig över hundarnas möte – men jag kollar alltid på hundägaren.

I fredags mötte jag en okopplad dvärgpudel och en svampplockande matte, jag såg plötsligt hunden tre meter framför mig och mina hundar tittade på mig och jag hojtade till matten att ”dom är väldigt snälla, vi möttes förra året också” och vi passerade och avnosning skedde och så var det klart. Inga förluster.

Jag mötte schäfer med ägare i våras, vi var tre hundar, mina två äldsta och ung terriertik på nästan ett år. Hon springer glatt fram till schäfern som jag avläser som positiv till mötet och är ungefär lika ung. Mina hundar kopplar jag av hänsyn till schäferägaren, som ser bister ut. Hon säger ”kalla in hunden!”. Men det är just det som inte riktigt går.

Hundägaren försöker verkligen. Terriern är inte helt framme – hon är ca 1,5 meter från schäfern, som nu är smått upphängd fast han viftar fortfarande på svansen. Möter går bra. Den unga terriern ser väldigt positiv ut. Terrierägaren försöker förklara att det är ”en barnslig sak som rusat fram och som inte är helt hundra inkallningsbar”. Schäferägaren säger: ”det går inte!” och börjar schasa terrier med händer och fötter samtidigt som hon ”hänger upp” sin hund. Terriern vänder till slut självmant.

De signaler schäferägaren ger sin hund, gällande att möta liten tik, kan man fundera på en lång stund.

Vi går av stigen för att ge terrierägaren och hennes hund fri passage och hon avfyrar den typiska kommentaren medan hon tittar på mig: ”Ni ska hålla reda på era hundar.”

(Trodde det var precis det jag gjorde…?)

Det som menas juridiskt med ”att hålla reda på hunden” är att ”hunden ska hållas med hänsyn tagen till dess natur”. Det innebär inte bara att komma på inkallning och kopplas upp, utan det innebär också att klara av en framrusande annan varelse, hund, katt, kanin, barn eller löpare utan att skrämmas eller bitas.

Har man en hund som beter sig så aggressivt att den riskerar hälsan på en ung, glad, tillitsfull och lagom olydig hund, så ska den ha munkorg – inte en sparkvillig hundägare. Det duger inte.

Det är vars och ens ansvar att ha ”snälla” hundar och det kräver kunskap hos hundägaren och utvecklingsförmåga. Det kallas för hundägaransvar.

Jag mötte också nyligen en 8-årig svart tik av bruksras, en livlig hund som vi mött då och då under åren. Min äldsta hund har inte varit helt förälskad i denna hund efter ett i unga år nattligt överfall av annan svart hund på stallbacken, plus den hundens moder, samt flera skällande utrusningar från en granntomt gjort av samma ras som vi nu möter, samt lite stökigt rörelsemönster, men jag har koll och styr min hund trots hennes låga entusiasm. ”Trycka till bara lite, snälla matte, jag vet att det behövs, snälla”…..

Vi hör att de kommer (vi är fem hundar, mina två och två dvärgpudlar och en borderterrier). Jag går lite åt sidan med min gamling och blandisen är fortsatt lös. Han stannar ca tre meter från den annalkande hunden. Han står stilla och tyst. De andra hundägarna får kontakt och den anlända frågar om min blandis är hanhund eller tik.

Men samtidigt som hon frågar gör hon utfall mot hanhunden, skriker på honom och viftar och rusar mot honom. Han är gammal och trygg, han blir inte rädd men lite förvånad, och hundägaren förklarar samtidigt att hennes hund numera är aggressiv mot andra hundar. Hennes hund är lugn och jag tycker det verkar som om hundägaren är aggressiv. Min hanne går till mig direkt efter första attacken på honom. Jag trodde den här hundägaren var ”snäll” därför utsatte jag honom för mötet, hundarna har ju träffats förut.

Hon förklarar att hennes svarta tik ”hade blivit överfallen av två schäfrar” som då matten ”slagit ner” (?)

Ja inte vet jag vad man ska tro men efter hennes berättelse kommer jag att undvika denna dam och hund helt och hållet fortsättningsvis.

Att ha hund är att ha ena foten i en hundarnas värld och det de gör är inte alltid så kul, men de gör det och vi måste agera så långsiktigt bra som möjligt. Vårt mål måste vara en socialt funktionell hund, vilket uppnås via erfarenhet inte genom isolering, kontrollerande och hot.

Jag har lotsat ett antal hundar, egna och kurshundar till hundsnällt beteende under åren sedan tidigt 70-tal då jag beslutade att aldrig ha en hund som betedde sig ”hundargt” eller rättare sagt på ett sätt som jag inte förstod eller kunde hantera. Idag har jag många svar och kan medvetet lotsa en hund in på den goda vägen, ibland tar det tid, som med vår trea – en vuxen omplaceringshund, men han är på god väg.

Som hundägare har du ett ”strikt ansvar” – en skrivbordsprodukt absolut, men det innebär att du kan ha en massa förklaringar till varför din hund gör si eller så, men det finns ingen ursäkt som håller juridiskt. Min vorsteh blev utsatt för bett och pårusningar bakifrån och utskällningar av stallets hundar i unga år, (andra hundar hamnade på djursjukhus, så vi hade tur) men vi lotsade henne till vänskap med en av hundarna (två tikar) och neutralitet med den andra. Utan våld eller skrik, jag lät alltid glad och vänlig och lugn. Jag kunde sedan introducera vilken hund som helst för dessa hundar utan annat än lite larmande ljud.

Vilket var mer än ägarna kunde.

Vad hände med termen Alfavarg?

Följande artikel är översatt av Ingrid Lingmark med benäget tillstånd av Dr L. David Mech, artikeln är hämtad ur International Wolf Centers tidning Winter 2008.

Ordet knutet till vargen har en lång historik. I många år har böcker och artiklar om vargar nämnt alfahannen och alfatiken eller alfaparet. I många populära skrifter används ordet än idag. Emellertid kan skarpa observatörer ha noterat att under de senaste åren har den trenden börjat försvagas. Till exempel, 19 prominenta vargbiologer från både Europa och Nordamerika nämnde aldrig termen alfa i en lång artikel om reproducerande vargpar. Artikeln kallad ”The Effects of Breeder Loss on Wolves” publicerades 2008 i ett nummer av “Journal of Wildlife Management”. I den 448 sidor tjocka boken “Wolves: Behavior, Ecology and Conservation” utgiven 2003 av Luigi Boitani och mig själv och skriven av 23 författare, nämns alfabara på sex ställen och då enbart för att förklara varför termen är föråldrad.

Denna förändring i terminologin speglar ett viktigt skifte när det gäller hur vi ser på vargens sociala beteende. Hellre än att se en vargflock som en grupp djur organiserade med en ”top dog” som slagit sig fram till toppen, eller ett hanne-hona par av sådana aggressiva vargar, har vetenskapen kommit underfund med att de flesta vargflockarna är mestadels endast familjegrupper formade exakt på samma sätt som mänskliga familjer är formade. Det är en vuxen varghanne och en vuxen varghona från skingrade flockar, som vandrar runt tills de finner varandra och ett område som är tomt på andra vargar och som har adekvata bytesdjur, uppvaktar, parar sig och producerar sin egen kull valpar.

Ibland involverar denna process bara en könsmogen hanne som uppvaktar en könsmogen hona i en grannflock och paret slår sig ner i ett område intill en av originalflockarna. I mer mättade populationer kan det innebära att vargar flyttar många kilometer bort i bortersta änden av ett vargområde och finner partners där som har sökt sig ut och bort på liknande sätt. Detta är en process som hjälper en växande vargpopulation att utvidga sitt område. Ett gott exempel är den ständigt växande vargpopulationen i Wisconsin. Där är det inte bara huvudpopulationen i de norra delarna av staten som fortsätter att utvidga sig via fler och fler vargrevir, utan vargarna har också lyckats skapa en population i den centrala delen av delstaten genom denna skingring och förökning av flockar. För tillfället finns det ungefär 18 flockar i centrala Wisconsin.

Men nu tillbaka till familjen. Det ursprungliga och nya paret vargar föder upp sina valpar, matar dem och tar hand om dem precis som alla andra djur tar hand om sina ungar. Allt eftersom valparna växer och utvecklas guidar föräldrarna dem naturligtvis i sina aktiviteter och valpar följer efter. Under hösten när valparna börjar följa föräldrarna bort från lyan eller rendezvous platsen och cirkulerar nomadiskt runt i reviret följer valparna med föräldrarna och lär sig att hitta. Föräldrarna faller då automatisk in i ledarrollen i flocken när de guidar sina valpar genom reviret. Denna ledarskapsroll innefattar emellertid inget som helst slagsmål om toppen av gruppen, för precis som i mänskliga familjer följer de unga naturligtvis sina föräldrar i deras spår.

Visst är det så att valparna när de utvecklas vidare skaffar sig ett visst mått av självständighet, och en del individer kan temporärt vandra bort från gruppen och upptäcka det ena och det andra under flockens strövtåg. Föräldrarna fortsätter emellertid att guida gruppen när de jagar villebråd, revirmarkerar sitt område, jagar bort asätare från sina byten, eller skyddar gruppen från grannvargar som de kan råka träffa på.

Allt eftersom fortsätter valparna att utvecklas och blir ett år gamla, då producerar föräldrarna ännu en kull valpar, vilka blir de yngre syskonen till den första kullen. Återigen fortsätter föräldrarna att guida och leda den nya kullen tillsammans med den äldre kullen och fortsätter vara flockens ledare. Ettårsvalparna dominerar naturligt de nya valparna precis som bröder och systrar i en mänsklig familj kan komma att vägleda sina yngre syskon, men fortfarande existerar det inte någon generell strid för att försöka uppnå flockledarskap. Det stannar helt naturligt följdriktigt kvar hos de ursprungliga föräldrarna. Några av de äldre syskonen kommer att sprida ut sig mellan ett och två års ålder i några andra populationeroch några kommer att stanna med flocken till ungefär tre års ålder. Till slut kommer dock alla att ha skingrat sig och försökt finna partners och starta egna flockar.

Given denna naturliga beskrivning av vargflockar, finns det inte längre något skäl till att referera till föräldradjuren som alfadjur mer än det skulle finnas skäl till att kalla föräldrarna i en mänsklig familj för ”alfa”paret. Därför refererar vi nu till dessa djur som hannen (the male breeder) och tiken (the female breeder) och vargparet (the breeding couple) helt enkelt som föräldrarna.

Så hur kom vetenskapen så långt bort från spåret att de började kalla vargföräldrarna för alfas? Svaret är en intressant historia som försiktigt visar hur vetenskap utvecklas. För flera decennier sedan innan det gjorts särdeles många studier av vargen under naturliga förhållanden, började vetenskapsmän att intressera sig för djurens sociala beteende och trodde att vargflocken var en slumpvis sammansatt samling av vargar som kom tillsammans då vintern närmade sig för att bättre kunna jaga stora bytesdjur. Därför för att kunna studera vargen på det enda sätt de kände till, samlade dessa människor ihop vargindivider från olika djurparker och placerade dem tillsammans i ett inhägnat område.

Dessa djur kom naturligtvis att ha konflikter ned varandra och till slut forma en sorts dominans hierarki. Detta är som den klassiska hackordningen ursprungligen beskriven i en hönsflock. I dessa fall är det passande att referera till de topprankade individerna som alfas, antydande att de tävlade och slogs för att uppnå sin position och så var det också med vargar som placerade tillsammans på ett konstgjort sätt. Därför blev det så att den ledande beteendeforskaren Rudolph Schenkel publicerade en välkänd monografi som beskriver hur vargar interagerar med varandra i en sådan grupp, görande gällande att det finns en topprankad hanne och en topprankad hona i en flock och refererande till dem som alfas. Denna klassiska monografi var den ledande litteraturen rörande vargars sociala beteende när jag skapade min bok ”The Wolf Ecology and Behavior of an Endangered Species” på sent 60-tal.

Denna bok var en syntes av tillgänglig information om vargar på den tiden, så jag inkluderade många referenser till Schenkels studie. Boken kom lägligt eftersom ingen annan syntes om vargar hade skrivits sedan 1944 so ”the Wolf…” sålde bra. Den publicerades ursprungligen 1970 och publicerades åter som pocket 1981 och trycks fortfarande. Mer än 110 000 böcker finns nu i cirkulation. De flesta andra generella vargböcker har förlitat sig övervägande på ”The Wolf…” som informationsunderlag, på detta sätt spridande den felaktiga informationen om alfavargar vitt och brett.

Slutligen sent 1990-talet då jag hade levt med en vild flock vargar på Ellersmere Island nära Nordpolen och under flertalet somrar, direkt bevittnat interaktionen mellan föräldravargarna och deras avkomma, så beslutade jag mig för att korrigera denna felaktiga information. Då hade emellertid både lekmanna publiken allmänheten och de flesta biologerna helt och fullt adopterat alfakonceptet och terminologin. Det verkade som om ingen kunde prata om en vargflock utan att nämna alfadjuren. Många människor skulle komma att fråga mig om vad som gjorde en alfavarg och vilken sorts slagsmål och hävdelse som krävdes för att få den positionen. Därför publicerade jag artikeln ”Alpha Status, Dominance and Division of Labor in Wolf Packs” i ”Canadian Journal of Zoology” för att formellt korrigera den felaktiga informationen i den vetenskapliga litteraturen. Jag följde upp artikeln år 2000 med artikeln ”Leadership in Wolf ‘Canis Lupus’ Packs” i ”Canadian Field Naturalist” och vidareutvecklade där mer i detalj rollen som föräldrarna har i vargens sociala ordning.

Det har emellertid sagts att det generellt tar 20 år för ny vetenskap att till fullo sippra in i det allmännas medvetande inkluderande även nya medicinska genombrott. Detta verkar bevisas som sant genom begreppet alfavarg. Flera av mina varg biolog kollegor har accepterat uppdateringen, andra har korrigerat sig själva mitt i sin konversation med mig, medan åter andra fortfarande verkar ha glömt hela frågan. Det är uppmuntrande verkligen att få se nya publikationer som den som jag citerade i introduktionen som har adopterat den korrekta terminologin.

Denna fråga handlar inte bara om semantik eller politisk korrekthet. Det är en fråga om biologisk korrekthet så att den term vi använder för reproducerande vargar exakt fångar den biologiska och sociala rollen hos djuret istället för att bevara ett felaktigt synsätt för all framtid.

Ett ställe där denna fråga kan bli särdeles förvirrande är Yellowstone National Park där ett stort antal av allmänheten spenderar mycket tid med att observera vargarna tillsammans med varg biologer och naturälskare. Eftersom Yellowstones varg population nyligen återskapats och åtnjuter en stor tillgång på bytesdjur (6000-11000 hjortar, 4000 bisonoxar och hundratals mindre klövvilt av skilda arter, älg och andra bytesdjur,) är vargflockens struktur mer komplicerad där än den är i de flesta andra varg populationer. I dessa flockar söker sig de unga vargarna bort mycket senare, först vid 2 till 3 års ålder istället för ett till två, på detta sätt blir flockarna större och innehåller fler könsmogna individer än de flesta flockar gör någon annanstans. I dessa flockar där både mor och och några av hennes döttrar blir könsmogna, kan alla ibland para sig under samma år, döttrar parar sig mestadels med hannar utifrån.

När mer än en hona föder i en flock, blir tikarna mer hävdande, så det är sannolikt passande att referera till ursprungsmodern som ”alfatiken” och kalla döttrarna ”beta”. Observatörerna i Yellowstone använder vanligtvis denna terminologi, men alldeles för ofta blir denna terminologi lite slappt knuten till alla reproducerande vargar. Även i flockar där det bara finns ett reproducerande par. Även om det är inte inkorrekt att användaalfa när det kopplas till flockar med flera reproducerande par, så borde det vara möjligt och t o m önskvärt att använda en mindre laddad terminologi .Till exempel den topprankade tiken kan kallas den dominanta tiken eller matriarken och hennes reproducerande döttrar de underordnade. Eller individuellt om tikarna faktiskt uppvisar en dominansordning den andra eller tredje handsrankade individen kan helt kallas för det. Denna vinkling kan komma att vidare reformera varg terminologin och erbjuda både vetenskapen och allmänhetens en mer korrekt uppfattning om vargen.

Förhoppningsvis kommer det att ta kortare tid än 20 år för media och allmänheten att adoptera korrekt terminologi och på så sätt en gång för alla avsluta den urmodiga synen på vargflocken som en aggressiv samling av vargar som konstant tävlar med varandra för att ta över flocken.

L. David Mech är forskare och vetenskapsman knuten till U.S. Geological Survey och grundare och vice ordförande vid ”International Wolf Center. Han har studerat vargar i 50 år och givit ut åtskilliga böcker och flertalet artiklar om ämnet.

Alkohol, hund eller fattigdom?

Hej Henning Mankell

Läste dina tankar i Metro torsdagen 23 april om hundmat och analfabetism, samma dag som min äldsta hund fyllde 11 år.  Min kära vorstehrvän och livskamrat och oj vad hon har ätit under åren och  slösat med resurser för de stackars svältande barnen i tredje världen. Fast nu var det mina hundars fel att barnen inte kan läsa. Hon liksom mina andra hundar och den 12-åriga katten och mina hästar som ungefär ätit/äter 20 kg stråfoder per dag. Tänka vad många analfabeter jag skapat och bevarat – jag och mina djur.

1973 sköljdes våg efter våg av svältskuld från pressen över hundägare (katter åt inte så mycket då – eller?). Jag som var ung och full av förtröstan vad gäller människovärde och faktaresonemang mötte den ena ”hundmatskickande-till-U-länderna-idealisten” efter den andra.

En av dem frågade mig om det gällde min hund eller ett barn i Afrika vem jag skulle offra. Jag kontrade med att fråga om han skulle offra sin medföljande vän för mig?

Eftersom jag var människa och inte bara hundägare så trodde jag då att jag räknades om jag behövde något och gladdes och berikades av något. Om jag kunde förklara att ”hunden var viktigt i mitt liv”, att jag då skulle bli förstådd. Som hundägare hamnar jag naturligtvis alltid i skymundan, med fullt ansvar för alla andra hundägare och kvarlämnad i ett hörn med skam och skuld. Men ändå med en hemlig glädje; min hund. Så stor glädje och så hemlig och givetvis alltid värd all skuld.

Så jag gjorde en undersökning om hundens sociala betydelse och jag fann min glädje hos så många andra skamsna skuggfigurer/hundägare, Då kom frågan; Vad skäms jag för och bör jag skämmas och varför ska jag inte skämmas för min glädje ?  Där kom också tanken på det egentliga argumentet mot svält och hundmat – alkohol. Hund eller sprit, vilket var viktigast?

Jag är övertygad om att herr Henning Mankell unnar sig en whiskey eller så ibland och var kommer den ifrån? Från whiskeyträdet eller busken. Nej den kommer från högklassigt proteinrikt spannmål, rusdrycksproducenterna använder mer än hälften av allt odlat spannmål och potatis till sin framställning – stora arealer. I Skåne står det på skyltar i vajande sädesfält ”här växer vodka”.

Ingen maktägande prominent allvetare med hög status och mediautrymme har någonsin tummat på den industrin, men visst sprider en flaska whiskey väl inte mer glädje och livslust än en hund – eller?

Sällskapsdjur läker anknytningsförluster, de minskar människors stress och de ger barn i hela världen i alla kulturer lust att överleva och har gjort så i tusentals år. Kom igen när alkohol gör likaledes.

Glöm inte heller svenska socialt alkoholskadade unga kriminella analfabeter, ge dem t ex möjlighet till värme och närhet och bekräftelse av en hund och erbjud dem icke-kränkande pedagoger som avlägsnar den största utanförskaparen i Sverige – att inte kunna läsa och skriva. Jag tror inte hundmaten har ett dugg med deras situation att göra – faktiskt. Jag tror däremot att ju svårare det blir att hantera hundar till socialt väl fungerande medborgare, ju mer intolerant samhället blir till hundar, ju fler restriktioner som införs gentemot djurhållningen, desto fler skadade unga vuxna får vi i sällskap med den överallt tolererade alkoholen.

Henning, tänk lite innan du skriver non-fiction.

Alfahannen och alfahonan – en omodern benämning

säger vargforskaren David Mech och ber försiktigt en aning om ursäkt för att han var behjälplig med att sjösätta begreppet en gång i tiden. Dags att skrota begreppet – nu.

Jag läste detta i en artikel av David Mech i International Wolf tidningen från winter 2008 om begreppet Alfavarg, www.wolf.org och jag återger som följer.

Boken Wolves: Behavior, Ecology and Conservation som utkom 2003 skriven av 23 författare nämner ordet ”alfa” enbart sex gånger och då för att förklara varför termen är föråldrad.

Den terminologiska förvandlingen speglar en viktig förändring i hur vi ser på vargens sociala beteende.

Istället för att se en vargflock som en grupp individer med en ”toppindivid” som slagits för sin plats på toppen, eller ett aggressivt vargpar, så har vetenskapen kommit till insikt om att vargflockar är familjegrupper i likhet med humana sådana.

Valparna följer sina föräldrar som naturligt har ett företräde i form av ålder, erfarenhet och fysisk förmåga. Nästa års valpkull har äldre syskon att följa såväl som föräldrarna och på så vis formas en kompetensskala som består av äldre och yngre, precis som i en vanlig mänsklig familj.

Så skapas ”ledarskapet” dvs föräldraskapet. Det finns inga tecken på något ”mot -toppen- inriktat – slagsmålsbeteende”.

Växande valpar blir naturligtvis mer obereoende och kanske flyttar hemifrån, men de som stannar fortsätter föräldrarna att guida vid skilda aktiviteter. Föräldrarna består som ”flockledare”.

Så hur blev det så att man tappade bort spåret och började kalla föräldrarna för ”alfadjur”.

Jag citerar: ” För många år sedan då det fanns få studier av vargar i naturligt tillstånd, trodde de vetenskapsmän som intresserade sig för vargens sociala beteende, att vargflocken var en slumpmässig samling av vargar som kom tillsammans inför vintern för att bättre kunna jaga större villebråd. För att studera vargar på det enda sätt dessa vetenskapsmän kände till, samlade de ihop individuella vargar från skilda djurparker och placerade dessa vargar i ett gemensamt hägn.”

Vad som hände var att dessa vargar slogs. När vi människor möts hävdar vi oss också ofta sinsemellan och vi talar förhoppningsvis medan hunddjur ofta har tydligare fysiska konflikter.

Rangordningsbeskrivningen från norska kycklingar fanns redan till hands och vips hade vi en vargens rangordning också. På så sätt föll det sig naturligt att benämna de som verkade vara vinnare som ”alfas”. Vargar som tvångsplacerades i samma hägn slogs, någon vann och blev ”alfadjur”.

Rudolph Schenkel har beskrivit hur vargar interagerar med varandra i en sådan ihopsamlad grupp, fastställande att det finns en topprankad hanne och en topprankad tik – alfadjuren. RS studie var den viktigaste tillgängliga studien av vargens sociala beteende, när David Mech skrev sin bok om ”The Wolf, Ecology and Behavior of a endangered species” på sent 60-tal.

RS bok blev referenslitteratur för DM och på så vis tycker sig DM hjälpt till att sprida missinformationen  om ”alfavargen”.

Sent 90-tal studerade DM vilda vargar på Ellesmere Islands nära Nordpolen flera somrar och såg interaktionen mellan föräldrar och barn. Såg föräldrarollen hos vargparet. Men då hade redan termen ”alfa” förankrat sig väl hos både allmänheten, media  och forskarna/biologerna .

DM publicerade två artiklar ”Alpha Status, Dominance and Division of Labor in Wolf packs” och ”Leadership in Wolf, Canis Lupus” 1999 0och 2000 där han diskuterade vidare om föräldrarollen hos vargar.

David Mechs hopp nu är att det inte ska ta ytterligare 20 år att utplåna en inkorrekt beskrivning av vargflockens struktur, det brukar antas ta 20 år att etablera nya synsätt generellt, utan vill nu en gång för alla stoppa denna urmodiga syn på vargflocken som en samling aggressiva vargar som ständigt tävlar med varandra om att ta över flocken.

Tack David Mech för de orden. Jag har tänkt som du och sett min tillvaro med mina hundar (och hästar) som en relation, inte som en kamp om herraväldet grundat på hur vargen fostrar sina små. Jag funderar på hur de känner sig och upplever sin situation, precis som jag gjort med mina barn, och jag träffar tydligen rätt så pass ofta att mina/våra djur brukar tillvecklas till något egensinniga, men samarbetsvilliga totalt sett och tillitsfulla och vänliga.

Våra djur är medlemmar i vår familj och behandlas varsamt och får delta i förhandlingar som rör deras livssituation. Hur någon kan tro att någon frodas av överkörningar och tillrättavisningar är obegripligt för mig. Det vi människor väljer att tro på säger mer om vårt inre än om den eller det vår tro riktar sig mot, på gott och ont.

In English: Thank you David Mech for your article on the term Alpha Wolf. You have made me a releaved dog owner, since I see myself as a kind of parent to my dogs, I now know officially, that I can continue to interact with my dogs in a democratic way, I don´t have to fight them for the top position. You have given us ”softies” a backbone. /Ingrid Lingmark

Om barn och hundbett

Läste i Metro om en liten flicka som blev biten av en pitbull.

Jag vill börja med att klargöra att jag inte på något sätt vill förringa eller förminska händelsen som sådan.  

Jag skulle dock vilja fundera kring barn och hund och om vad barn ska ha med sig ut i livet. Rädsla eller förmåga att hantera svårigheter.

Alla dör vi och frågan är när och hur. Ingen kan skydda oss mot detta faktum. Inte ens föräldrar kan skydda sina barn mot skador, olyckor och andra människor och mänskligt våld verbalt eller fysiskt. Inte om barnet ska leva i det sk samhället.

Jag har själv varit barn och som ensiffrigt åldersmässigt försökt lyfta en äldre boxertik vid namn Sherry över en grind, hon vände sig blixtsnabbt om, ställde sig med frambenen på mina axlar och meddelade ”gör om det där och du är död”. Jag sa ”förlåt” och så var det bra med det. Jag var inte mer rädd för henne än för en annan vuxen upprörd person.

Första gången jag blev ordentligt biten av en släktings bundna tax var jag 6-7 år och jag är ordentligt halt på pappas film. Jag ville inte säga något för att hundägaren, min mammas faster, inte skulle bli ledsen, jag tyckte jättemycket om henne. Jag skulle peta ett för taxen onåbart ben inom räckhåll och det gjorde ont.

Jag blev inte rädd, var inte rädd i någon av de situationer med obekanta hundar från schäfer till pudel som jag rastade innan 15 års ålder och som nöp till mig då och då. Hundar – lärde jag mig – kommunicerade med sina tänder. De har inga händer. Jag såg det inte som bett. Om jag bara höll armen stilla så blev det inga märken. Jag visste inte att ”hundar var farliga” och mina föräldrar var totalt trygga med djur och positiva till dem.

Jag blev också biten i sidan vid 9 års ålder av en terrier som hoppade upp och bet mig i midjan om jag sprang. Jag saktade då ner och till slut kunde jag springa utan att hunden blev exalterad. Inte var han arg, han var bara lite hårdhänt.

Så har jag haft egna nu vuxna barn som var med vid möten med hundar, en del lite annorlunda hundar och jag sa till mina barn, ”vänd bort huvudet, titta bort” och ingen hund har skadat eller skrämt dem någonsin. Bortvänd blick = icke – hot för en hund. Aggressionsdämpande.

Någon sa till mig ”skulle jag titta bort för en hund?”  ”Nej men för en hundägare”, en människa som har ett sannolikt stort engagemang i sin hund, tänker jag. Det är oss människor emellan det till sist och ytterst handlar om. Hur vi förhåller oss till varandra. Ett ”hundbett” utan uppsåt är en tragedi för hundägaren också.

Om man då är liten/ung, sårbar och i tillitsförhållande till vuxna och vuxna blir totalt livrädda av ett hundbett, vad händer då med barnet. Vad vill vi vuxna för barnet? Ska vi inte fundera på det. Vad som är viktigast? Att hundägaren åker dit eller att barnet får ett möjligt trauma förvandlat till en hanterbar upplevelse utan bestående men? Som det var för mig tex?

Min uppfattning med eller utan hund är, att vårt vuxna ansvar är att ge barnet medel att hantera sina svårare upplevelser emotionellt, så att upplevt negativa händelser får ett så gott slut eller fortsättning som möjligt.

Hundar finns, cyklar finns, bilar finns, människor finns - överallt lurar faror med eller utan uppsåt. Vill vi göra våra barn kapabla eller vill vi inte?

Om ”Farliga hundar”

Var på föreläsning – Adventure Dog Conference – i lördags om ”farliga hundar”.

Enligt jordbruksverket egen pressrelease om utredningen rörande detsamma, så anmäls 1500 hundar per år av det totala antalet av 730 000 hundar, det blir ca 2 promille. Hur många som fälls vet jag inte än. 2 promille är inte ens statistik. o.o26 promille av hundarna används som vapen. I mean really.

Hur flata får vi hundmänniskor vara. 5000 läkare anmäls varje år av ett totalt antal av 27 800 praktiserande, det är 17% och ca 5% fälls. Var finns rubriken ”farliga läkare”? Var är konferensen om den farliga doktorn?

Jag vill inte att mina vovvar ska skrämmas eller annat liknande, men jag vill inte heller bli skrämd. Jag är också människa fast med hund. ”Mördarhund” och ”best” är tillmälen.

”Människor ska känna sig trygga”, hur trygg är en hundägare, när hunden omedelbart på plats kan omhändertagas? Alla hundar kan göra något för allmänheten ”farligt”, min äldsta hund – 10 år – gick med dubbelsidig tandvärk i flera månader, hon var mer lättskälld än vanligt och jag visste att något var fel – men vad?

Nu ska tydligen en grinig hund till polisen, inte till veterinären.

Rättssäkerheten för hundägaren vid en hundutredning gjord av polis är noll. Ingenting positivt för hunden beaktas, grannar förhörs och gammalt granngroll styr polisutredningen. ”Hunden nästan anföll, men jag hann undan”. Den enskilde polisens högst personliga uppfattning om en beteendeförändrad hund – gäller. Sjukdom, smärta, stress eller familjeförändringar som dödsfall och annat tas det ej hänsyn till. En hund får ej påverkas av dylikt. Fast det gör alla hundar mer eller mindre tydligt.

Trots nedlagd utredning eller utredningar, hunden kan inte bevisas ha ”gjort” något så får hunden restriktioner som koppeltvång och det gäller även rastgård eller egen tomt. Hunden ska vara kopplad i rastgården!! Säger polisen.

Enligt polisen kan inte en hund rehabiliteras, tränas eller på annat sätt utvecklas utan ovanstående gäller. En gång ”aggressivt beteende” gäller för livet. Vad som är ”aggressivt beteende” beskrivs ej. Handlar om uppfattning hos någon. Inte en gjord analys.

Om man då behandlat sin smärtpåverkade hund, så att den är ”frisk” och normal stressmässigt och alltså förändrad, så gäller ändå livslångt koppeltvång.

Lyder man inte kan man få hunden konfiskerad och ”hundförbud”. Även om man haft hund i 50 år och aldrig tidigare varit i klammeri, så kan man dömas till förbud att ens vara nära en hund.

Vem har stött dessa dumheter? Utredarna var nästan helt överens, säger utredningsansvarig. Hur tänkte man, Baskervilles hund? Inte mamma med fyra barn och svåra grannar. Vem som helst kan anmäla din hund och du ska bevisa att det inte var du.

Blev uppringd av arg person – min dotter svarade – som frågade var vår vorsteh var igår kväll. ”Hemma och sov”, sa dottern. ”Nej den var här med en kompis och dödade katter, du är den enda som har vorsteh i kommunen”, sa arga rösten. Nu dök den rätte förövaren upp, men jag kunde blivit polisanmäld och fått försöka bevisa att det inte var min hund.

Varför ska vi utbilda veterinärer eller instruktörer, allt vi behöver är polisen, de är nu de enda hundsakkunniga enligt svensk lag. Allt jag lärt om hundproblematik är nollat.

Samtliga politiker på konferensen ville ha mer restriktioner för ”detta stora problem”   -    2 promille…

Hört ordet kunskap, verka för spridning av dokumenterad kunskap i media, inte public service spridd kvasifilosofi om hårdhänt sk hundträning, kära politiker, kunskap med fokus på att hantera fram sociala hundar, svårare konst = högre status än att skapa en asocial hund.

Vi vill se valpar från goda miljöer utan en massa stresspåslag, vi vill se valpar till goda miljöer med även omgivande goda människor. Sociala människor i sociala miljöer gör sociala hundar.

Aggressiv – i vems ögon

Vill svara dig Louise och alla andra i samma eller liknande situation.

När någon person sätter etiketten ”aggressiv” på någon annans hund så handlar det om två saker, dels vilken hundsyn man har – men också vilket förhållningssätt man väljer att ha till andra människor.

Om två hundar har en konflikt över mat – så är det TVÅ hundar som har en konflikt. Att vakta sin mat för artfränder, det gör vi människor också. Om någon börjar plocka mat från vår tallrik eller ännu värre lägger dit mat, då blir vi irriterade, kanske inte slåss direkt, men säger till den andra personen, eller går därifrån och låter kanske bli i fortsättningen att äta ihop med den personen.

Fortsätter vi utsättas för attacker mot vår tallrik blir vi sannolikt väldigt arga till slut.

Så är det också för hundar. Att få ha sin mat ifred betyder mycket. Hundar som lever tillsammans i flera år etablerar ett fredligt sätt kring maten, oftast grundat på en och annan konflikt i början av samlevnaden. Konflikter har som syfte att skapa traditioner som leder till långvarig fred.

Står en hund och äter och en annan hund närmar sig så reagerar den ätande hunden. Den stelnar, visar med mimik och ljud – sannolikt – att den inte uppskattar sällskap så nära maten. Om den hund som närmat sig inte är så finkänslig/lyhörd att den uppfattar att den ätande hunden stelnat och kanske visar tänder och låter, då blir det högljudd konflikt. Alldeles normalt och mycket vanligt.

Om den hund som närmar sig uppfattar att  den är oönskad, då blir det inte konflikt. En hund som är lyhörd märker stelhet hos en annan hund och backar undan.

Om hunden inte är lyhörd och uppfattar stelhet och backar undan, så lär den sig det genom en högljudd tillsägelse. Syftet med att fräsa till ordentligt vid maten är att få vara ifred och bli respekterad för sin önskan. Så fungerar alla hundar om de mår bra.

Om den hund som närmat sig maten, inte är särdeles fin i kanten alls och säkert ganska ung och blir helt oförståeligt – enligt sin tolkning – tillsagd, så kan den försvara sig lite och då varar konflikten längre.

Att bli biten i läppen är sannolikt en olyckshändelse och kan också bero på att hunden bitit sig själv i läppen. Ofta är det så.

Om inte hundar blir respekterade vid sin matplats då kan de ryka ihop – ett normalbeteende.

De flesta äldre hundar använder matsituation, pinne eller luktfläck för att fostra yngre hundar. Den äldre hunden intar position ”vakta detta” och när den yngre hunden närmar sig, blir den äldre hunden stel, kanske morrar och om det inte hörs, då ”smäller” det. Nästa gång ”hörs” den äldre hunden, minsta stelhet blir uppfattat. Om en hund är ”aggressiv” när den gör så, då är alla friska äldre hundar ”aggressiva”.

Den allvarliga konsekvensen av att någon sätter etiketten ”aggressiv” på någon annans hund, är hur andra hundägare väljer att bete sig mot dels den hunden men också mot dess ägare. Jag har en grannhund, lite äldre och lite mindre än min vorsteh och dessa hundar gillar inte varandra. Jag har full förståelse för hur min hund uppfattat läget, men en missuppfattning mellan min hund och den andra hunden påverkar inte min inställning till varken den andra hunden eller ägaren. Vi är vänner. Jag tycker också om andra livliga stökiga hundar som dräller fritt kring mina vovvar.

Jag förstår att andra hundägare också älskar sina hundar och att de blir förtvivlade när hunden beter sig rakt och enkelt som en hund gör ibland och att det inte finns något uppsåt. Dessutom gillar jag hundar, jag förstår hundar och jag vet ganska så mycket om hundar och deras konflikter, så även om jag inte gillar allt som hundar gör – rulla sig i döda möss eller kräkas upp dem bredvid sängen, typ – så skiljer jag på vissa händelser och på hunden som resurs i mitt liv.

Att frysa ut en hundägare för att hunden reagerat totalt normalt, att ta avstånd från en hund som värsta hundhataren, är till viss del förståeligt om man är alldeles okunnig om hund, men om man är hundvän och dessutom vill lära sig mer om hundar och går på ett hundgymnasium. Då är det mer pinsamt. Vad är målet? Vad är syftet?

Att vara professionell med hund innebär att man kan skilja på vad man känner och vad som är igenkänningsbart som fakta. Det är helt ok att känna massor av lycka eller olycka, men det är inte ok att agera på alla känslomässiga upplevelser. Det tycker vi inte ens att hunden får göra. Man kan prata om vad man känner men inte välja det som underlag för att agera. Att sortera ut fakta – som vad hände och varför och diskutera det är ok, men fakta är också att vi alla är människor med känslor och det är ett minimikrav att respektera och försöka förstå varandra. Den stora frågan är var vi hamnar om vi inte gör just det? Visar varandra varsam respekt.

Varför beter sig en hund ”aggressivt”

En gott liv med goda familjerelationer, bra jobb, snäll chef, goda vänner, dvs emotionell trygghet och ekonomisk, med möjligheter att göra roliga utvikelser från vardagen. de flesta mår bra i en sådan tillvaro.

Det man kan må dåligt av är gamla spöken, svår barndom, sorg, förluster, kränkningar och upplevelsen av att inte bli tagen på allvar. Då kan man må dåligt även under goda förutsättningar. Det som är extra gott är dock att möjligheten att läka sig under goda förhållanden är bra mycket större än om man tex är nyskild, har en väldigt okänslig, chef, dålig ekonomi och världskrig med grannen.

Så funkar det också för en hund och alla ryggradsdjur. Det som händer när det yttre är dåligt eller känns övermäktigt, är att halten av stresshormoner höjs. Om man tex drabbas av en förlust så höjs hormonhalten, men den går ner så småningom om det finns en god omgivande miljö.

Är du tex en god hundgranne? När någon hund skäller på mig säger jag ”hej på dej lille vän”. Jag skriker aldrig ”tyst” som många gör.

En hund som blir ”arg” för att någon verkar vilja gå in på hans tomt, han får en akut stresshöjning som lätt sjunker igen, om han har en god miljö. Dvs snälla, förhandlingsbara ägare, motion, aktivitet, rutiner, samt möjlighet till roliga egna initiativ.

En hund som inte lätt går ner i hormonhalt när någon försöker beträda hans tomt kan ha en konstant förhöjd nivå av stress, alltså hunden skäller lättare, längre tid och låter argare, samt är svår att lugna-

Ett sådant beteende kan  bero på en dålig miljö, dvs hunden kanske är ensam många timmar, har en väldigt okänslig arbetsledare med stora krav, kanske blir fysiskt bestraffad och har med all säkerhet något världskrig med någon granne. Hunden kan också vara sjuk och ha ont. Det kan också vara ägaren som erbjuder hunden en för hunden totalt omöjlig miljö.

Men det kan också vara så att valpen sålts med öppnad stresskanal. Då får man en hund som lätt skäller, är osäker, försiktig, gör utfall eller flyr. Typiska reaktioner förorsakade av hög halt av stresshormon. De allra flesta ”säger till” hunden och den åtgärden höjer stresshormonerna ytterligare.

Lugn är det enda som fungerar. En kraftfull tillsägelseåtgärd som verkar stoppa hunden, leder istället till apati, spela död, dvs ett annat svårt stresstillstånd. Är den hunden socialt pålitlig? Tro?

Valpar som riskerar att bli stresshundar är valpar med stressad tik, tex tik med låg egenkontroll, valpar utsatta för skrämsel eller smärta (öronmärkning). Eller bara usel miljö som att ”mamma åkte hem efter sex veckor och nu bor vi ensamma i ett skjul tills vi säljs”. Inte bra.

Jag skulle vilja påstå att det är nästan omöjligt för en ambitiös hundägare att lyckas med en sådan hund. Att bara lära en sådan valp ”sitt” med minsta krav höjer stressen.

Kunskap om uppfödning, varsamhet, god miljö och om hur inlärning fungerar, hur man ska fokusera sin insats med hunden är väsentligt. Det var därför jag ville skriva om hund i DN för att sprida kunskap om hund, vilket DN tillbakavisade. Kanske hade jag lyckats stoppa någon hundolycka då.

Jag har hjälpt ett antal valp-och unghundar in i ett fungerande hundliv under åren, jag har också nyligen lotsat min egen fullständigt förödda valp som var både arg och rädd redan som 8 veckors, till en snäll, orädd och varsam nioåring. Jag visste vad jag  gjorde, men människor behöver hjälp, inte hot om att förlora hunden. Det är människor som har hund och de vill inte förlora hunden , bara att det ska vara bra. Inte stjälp, hjälp.

Det börjar väl bli dags att fördöma händelser, inte hunden eller hundägaren. Sedan tycker jag att svensk press borde sprida ljus innan de fördömer mörkret. Hur ska man veta när ingen får tala om vad som finns.