Hundar som biter andra hundar i strupen

Jag har upplevt detta vid tre tillfällen under mitt idag ganska långa hundliv.

Första gången som mycket liten – tidigt femtiotal – en bandhund som kom lös och tog en annan hund som byte. Minns inte exakt detaljerna, men jag minns tydligt att jag upplevde hunden som ”anföll” som väldigt ledsen. Den var alltid kopplad vid sin koja och hade ett så ledsamt liv.

Kanske var det redan då jag började fundera på orsak och verkan i ett hundliv.

Nästa tillfälle var på vårt kontor, när vi gav ut Vi Hundägare, setter tog stadigt tag i undersidan av halsen på en schäfer och höll fast lugnt och stadigt. Ömsade grepp mot större hållfastyta och vägrade släppa.

Beteendet är ett jaktbeteende och ett symtom på från en ledsen hund.

En hundägares liv går upp och ner, själv har jag legat på sjukhus några gånger i livet, ett par dagar och sedan haft en viss konvalescens. Jag har haft spädbarn, småbarn och en till två livliga vorsteh plus någon schäfer eller labbe eller kleiner münsterländer eller så, och försummat hundar jämfört med de vant sig vid. Det har dock alltid slutat med full återgång till det normala.

Dessa kortlivade försummelser har inte gjort mina hundar så stressade att de på grund av stress förfallit från socialt beteende till att betrakta andra hundar som bytesdjur. Det är ett slutresultat som är en desperat handling. En superstressad, frustrerad och korrigerad hund.

Tredje tillfället och så här långt det senaste, inträffade på 80-talet – kanske 87 – på ett ungdomsläger på Strömsholm, som Hundfrämjandet var arrangör för. Vi var två ledare och jag hade med mig min kleiner münsterländer Silla född -84 och den andra ledaren hade sin labradorhanne med sig.

Kursdeltagarna var ungdomar i tidiga tonåren med hundar. Labradorhannen – fick jag veta av ägaren – ”hatade cockerspaniels”. Jag såg också detta, då han vid ett tillfälle fick syn på Silla och jag uppfattade hans blick som direkt negativ. Han såg en ”cocker”. Silla såg vad jag såg och identifierade sig omedelbart genom att vända bort huvud och framkropp. Labben slappnade av. Detta rörde sig om någon sekund eller två.

Efter detta var jag extra uppmärksam på honom och vad han valde att titta på.

Så en dag hade vi en mindre samling med genomgång – alla människor plus hundar. Den andra ledaren bad mig hålla hennes hund, då hon skulle knyta sko eller liknande och jag stod – min vana trogen – med uträknat hundavstånd och höll labbe och múnster i slaka koppel.

Labbens kedjehalsband brast. Gammaldags strypkedjor i metall gjorde detta ibland, bara gick av utan belastning. Labben var lös och gick direkt på en flathanne och tog stryptag. Lugnt och målmedvetet. Kaos utbröt och vi försökte få loss labben. Det klart olämpliga i att ta med sig en så instabil hund, flög genom mitt huvud hela tiden och jag minns hur desperat jag försökte få upp labbens käkar. Till slut lyckades det.

Flaten fick skador som behandlades på Strömsholms djursjukhus. Glädjen i gruppen och på kursen var också skadad och haltade. Ägaren till labben var naturligtvis både chockad, besviken på hunden och också arg – lite hit och dit. Jag var mest upprörd över att denna tillitsfulla grupp unga människor fått uppleva något så chockartat och väldigt ovanligt. Det är väldigt, väldigt ovanligt att en hund mår så pass dåligt att den agerar ut/visar sina symtom på just det här sättet.

Jag har tänkte på denna händelse då och då och fick plötsligt den i knät på nytt. Blev uppringd av en tidigare kursdeltagare från en hundkonflikthelg, som varit på en annan kurs och fått – av kursledaren – höra att min kloka och snällaste münster hade gjort detta på Strömsholm och skadat flera hundar.

Silla var en till mig omplacerad 10-månaders münster. Hon var för vild. Münsterländern prisades i vorstehklubben, som jägarhustruns lilla hund, sedan blev det mycket tyst, efter detta gott om 10-månaders münstrar till omplacering. Münstern är en fantastisk hund med gott om resurser, fantasi och stor hjärna. Mår münstern bra är den den finaste hunden. Silla använde jag som exempel vid möte med münsterländers som ”slogs”. Vi mötte många rasfränder och visade hur münstern tänkte och hur man kunde skapa samarbete med hunden. Plus att vi slog ett stort slag för motion.

Många älskade Silla under hennes liv, katter, hundar, barn och vuxna. Silla var perfekt.

Det pratas mycket idag om att sprida felaktig information. Eftersom jag jobbar med att göra hundar ”hundsnälla” och faktiskt också gör mina hundar ”snälla” och har gjort det sedan 60-talet, så är ovanstående inte så positiva påstående faktiskt en ren saga. Jag släpper inte heller ihop ”aggressiva hundar så att de får göra upp” eller påstår att hundar ”alltid ska vara lösa”.

De hundar jag filmat, är hundar jag mött och som mina hundar umgås/umgåtts med – alltså vanliga hundar, som leker, tjafsar lite, låter och strosar ihop. De är oftast lösa på filmerna och hundar mår bra av det. Jag har inga ”alltid”, ”ska” eller ”aldrig”.

Jag pratar också med vänner om hundhändelser, men enbart från min sida om vad jag varit på plats och sett och upplevt. Mitt mål är alltid detsamma, att föra en utveckling framåt, att öka kunskapen och sprida de positiva och långsiktiga åtgärderna.

Att förminska någon och dennes insatser och försök, är också ett symtom. Att kunna se och glädjas åt goda försök för att det kan bli bra för hundarna, det visar däremot på en människa med både hjärna och hjärta.