Min inställning till andra varelser, två eller fyrbenta, vi är mer lika än olika, är att vi alla efter möjligheter bör få ett så bra liv det går.
För en hund är detta väldigt fysiskt. Att få springa, hoppa, busa, ställa till lite, få vara med, skälla, äta gott och leka. Plus lite annat som kanske inte behöver nämnas just nu.
Att få ”tillåtelse” är stort för en hund. Så mycket är ”nej”. Nej är begränsning, stopp, låt bli, sluta, gör inte, var stilla, ”lyd”.
Istället – inlärningsmässigt korrekt – är belöning för det beteende som ska vara kvar, det som fungerar socialt och också mycket lugnande för en hund. Jag är accepterad, jag gör något bra, det känns bra att bli positivt bekräftad.
Jag ser många felinlärningar, överdrifter i korrigeringar – som att lyfta upp hunden i nacken och slå ner den i backen – fullständigt oacceptabelt. Jag lägger mig i om jag når dit.
En hund som inte korrigeras med stresspåslag blir så trygg och lugn och självklar.
Vid träning betonas lek och lust – bästa fall – men till vardags överfaller man hunden – helt utan förvarning och allt hunden verkligen vet, är att denna människa kan flyga på mig när som helst. Tryggt???
Även s k utbildade instruktörer korrigerar sina egna hundar med smärta, så att hunden skriker. Vad innebär då ”mjuk metod”?
Att utsätta hunden för smärta skapar stress och en stressad hund är mer eller mindre blockerad, går inte att träna eller utveckla.
Att hantera hunden till vardags är i allra högsta grad INLÄRNING och TRÄNING, svårare då man inte har kontroll på vad som kan hända, men enda vägen om man vill att hunden ska fungera till vardags.
Planera sina insatser, ha målen klara och belöna det som önskas. Misstag ignoreras!
Jag kommer att ha unghundskurser på temat inlärning, vad förstärker du egentligen och hur löser vi detta praktiskt?
Ingrid Lingmark 