Det finns två sätt i huvudsak att bemöta sin hund, stressökande bemötande eller stressminskande.
Tänk en sekund eller två på vad som ökar din stress, d v s får dig att känna dig arg, ledsen, nedstämd, osäker eller vad som gör dig glad, lycklig, upprymd, bekräftad och full av självförtroende.
När du böjer dig ner eller kastar dig efter din hund för att korrigera/trycka ner hunden åstadkommer du inte någon lust/motivation hos hunden. Du gör bara hunden otrygg.
Otrygghet är stress, ökar på stresshormonerna, gör din hund ”argare” och stökigare och – vilket är väsentligt – stoppar inte det beteende du sannolikt ville just stoppa.
Det enda som stoppar beteende är vänlighet, förstärkning och tydliggörande av vad du tycker hunden ska göra. Vänlighet minskar hundens stresshormoner och gör hunden mer mottaglig och lyhörd.
Att en hund inte vågar göra vissa saker är inte detsamma som att hunden frivilligt väljer bort vissa oönskade beteenden.
Min personliga strävan med mina hundar är att de ska vara säkra på att jag inte plötsligt rent fysiskt kastar mig över dem, de ska vara trygga med mig. Inget ska göra ont eller vara oförutsägbart. Har vi olika uppfattningar inleder jag en förhandling. Jag erbjuder ett alternativ.
Min sydryska ovtjarka, en mycket egensinnig ungefär 12 år gammal dam – som levt med oss ett drygt år – hon säger rakt ut ”om vi inte går där jag vill eller om du inte släpper mig fri, så att jag kan springa efter den där haren, då går jag ur selen”. Och det gör hon – när husse håller i det å det snaraste tomma kopplet. Det tar högst någon sekund.
När detta väldigt väl inlärda beteende används hon och mig emellan, erbjuder jag en ”smask”. På mindre än en sekund ändrar hon sig, stannar kvar i selen och följer med mig. Hade jag erbjudit konfrontation och motstånd hade hon varit död i trafiken ganska så fort. (Hennes beteende är typiskt för ”bandhundar”. De fanns fortfarande när jag var väldigt ung.)
Ingrid Lingmark 