Hårda eller mjuka metoder…

Det finns två sätt i huvudsak att bemöta sin hund, stressökande bemötande eller stressminskande.

Tänk en sekund eller två på vad som ökar din stress, d v s får dig att känna dig arg, ledsen, nedstämd, osäker eller vad som gör dig glad, lycklig, upprymd, bekräftad och full av självförtroende.

När du böjer dig ner eller kastar dig efter din hund för att korrigera/trycka ner hunden åstadkommer du inte någon lust/motivation hos hunden. Du gör bara hunden otrygg.

Otrygghet är stress, ökar på stresshormonerna, gör din hund ”argare” och stökigare och – vilket är väsentligt – stoppar inte det beteende du sannolikt ville just stoppa.

Det enda som stoppar beteende är vänlighet, förstärkning och tydliggörande av vad du tycker hunden ska göra. Vänlighet minskar hundens stresshormoner och gör hunden mer mottaglig och lyhörd.

Att en hund inte vågar göra vissa saker är inte detsamma som att hunden  frivilligt väljer bort vissa oönskade beteenden.

Min personliga strävan med mina hundar är att de ska vara säkra på att jag inte plötsligt rent fysiskt kastar mig över dem, de ska vara trygga med mig. Inget ska göra ont eller vara oförutsägbart. Har vi olika uppfattningar inleder jag en förhandling. Jag erbjuder ett alternativ.

Min sydryska ovtjarka, en mycket egensinnig ungefär 12 år gammal dam – som levt med oss ett drygt år – hon säger rakt ut ”om vi inte går där jag vill eller om du inte släpper mig fri, så att jag kan springa efter den där haren, då går jag ur selen”. Och det gör hon – när husse håller i det å det snaraste tomma kopplet. Det tar högst någon sekund.

När detta väldigt väl inlärda beteende används hon och mig emellan, erbjuder jag en ”smask”. På mindre än en sekund ändrar hon sig, stannar kvar i selen och följer med mig. Hade jag erbjudit konfrontation och motstånd hade hon varit död i trafiken ganska så fort. (Hennes beteende är typiskt för ”bandhundar”. De fanns fortfarande när jag var väldigt ung.)

 

 

 

 

Annonser
Publicerat i Hundtips, idéer och tankar | Märkt , , , | Lämna en kommentar

NYA HUNDKURSER HÖSTEN 2018

Nya hundkurser hösten 2018

Nya hundkurser hösten 2018

HUNDKURS 1: VÅGA vara VOV (VÄNLIG OCH VARSAM) mot din hund.

Vi tittar på hur du och din hund möter vardagen och hur kommunikationen med hunden i skilda situationer kan utvecklas, och hur relationen kan bli ännu bättre. Relationen är det känslomässiga bandet mellan dig och hunden, du kan alltid stärka det och få ökad kontakt med din hund.

Det hunden lär sig till vardags beror på dig.

Alla hundar är välkomna.

Vi träffas tre gånger utomhus ca en timme. Efteråt finns alltid tid för enskilda frågeställningar.

Kursen bygger på mina ca 40 års forskning om hur hunden påverkas och lär sig av vårt (vi hundägares) beteende. Du får skriftlig dokumentation om det vi går igenom.

Augusti kursstart: 20/8 med träffar 27/8 och 3/9
September kursstart: 24/9 med träffar 1/10 och 8/10
Tid: 18.30 – 19.30
Kursplats: Vallentuna, nära Vallentuna centrum
Kurskostnad: 1400 kr
Övrigt: Enskilda frågor kan även ställas efteråt.

För mer information och anmälan maila ingridshundar@gmail.com

————————————————————————————

HUNDKURS 2: GÖR DIN HUND ”HUNDSNÄLL”

Annorlunda kurs där vi iakttar, funderar och planerar kring hur hunden och hundägaren väljer att bete sig tillsammans med andra hundar.

– Kan jag lita på min hund?
– Varför gör min hund som den gör?
– Är min hund ”arg” på valpar?

Ovanstående är vanliga frågeställningar som många hundägare har. Jag kommer att stärka din tillit till din hund och genomgripande förklara varför din hund reagerar eller inte och varför hunden väljer att bete sig på just sitt sätt.

Vi träffas tre gånger utomhus ca en timme. Vi lägger grunden till fortsatta promenader och vidare utveckling av din hunds sociala förmåga. Du får skriftlig dokumentation om det vi går igenom.

Augusti kursstart: 19/8 med träffar 26/8 och 2/9
September kursstart: 23/9 med träffar 30/9 och 7/10
Tid: 16.00 – 17.00
Kursplats: Vallentuna, nära Vallentuna centrum
Kurskostnad: 1400 kr
Övrigt: Enskilda frågor kan även ställas efteråt

För mer information och anmälan maila ingridshundar@gmail.com

Ingrid Lingmark

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Korrigera hunden – behövs det?

Definition på korrigera är åtgärda, ändra något som är fel, rätta till. Ingenting i definitionen antyder något annat än en lugn, genomtänkt åtgärd. Flytta på en vas, ta upp ett papper från golvet eller att erbjuda hunden en leksak istället för den sko man fortfarande känner att man behöver och uppskattar.

Att kasta sig fram, ta hunden i nackskinnet, lyfta upp den i luften, vråla ”nej” och släppa ner hunden på marken utan ett ord om, att nu gör du rätt, nu när du är alldeles vettskrämd och passiv. Ovanstående är ett vittnesmål i närtid. Är det att ”korrigera”, ställa till rätta, att ta hunden i nackskinnet och vråla på den eller är det en känslomässig frustrationshandling, ”jag fixar inte det här”, en impulshandling utan plan, vars syfte och konsekvens aldrig analyserats eller ifrågasatts.

Jag läser i nyredigerad hundbok att det är helt ok att korrrigera hunden. Ingenting om när, hur , vad eller varför man s a s ska korrigera. Varför ska man korrigera, när en korrigering inte har någonting med inlärning att göra.

Korrigeringens syfte kan vara att stoppa något som kan vara farligt, som att hunden hoppar ut ur bilen på eget initiativ och någon hugger tag i hunden. En sannolikt nödvändig impulsåtgärd, men hunden lär sig ju ingenting vad gäller att inte hoppa ut ur bilen. Hunden lär sig stanna kvar i bilen om man uppmärksammar, belönar och fokuserar på att lära hunden just detta.

Det som hunden INTE ska göra måste konsekvent ersättas med vad hunden SKA göra. Vägledning, planering och konsekvensinsikt handlar om att planera för framtiden och det har väl aldrig handlat om att INTE lära sig något. Nu när du INTE lärt dig franska, så har du lärt dig något???

Om hunden får möjlighet att hoppa ur bilen på eget initiativ, så har ju någon givit hunden den möjligheten. Någon – sannolikt en människa – har missat, gjort ”fel”, kanske slarvat – alla kan missa och göra ”fel” – men det är ju inte hunden som ska korrigeras, det är ju den som hade ansvaret och slarvade bort bort detta ansvar.

Jag kommer gående med mina två vorsteh och hör en hund skrika bakom en bil. Nertryckt i backen ligger en korthårig ung hund och skriker. Jag säger ”det där fungerar inte”, hundägaren säger ”hunden hoppade ur bilen fast hon inte fick”. Jag blir berörd, arg och irriterad då den nertryckande hundägaren är utbildad instruktör inom ”individuella metoder”. Vilken kvalitetssäkring har en instruktörsutbildning? Undrar jag ofta.

Jag har haft vorstehhundar sedan 1963, växte upp med de bestraffningar som fanns att beskåda på 50-60 talet, men valde aktivt 1969 att sluta korrigera/rätta till min hund med åthutningar av skilda slag. Jag fick börja tänka istället och träna mig själv till planerade beslut istället för impulser.

Dåförtiden var vorstehn ”ingen hund för fruntimmer”, en hårding, tuff och krävde ”en fast hand”. Vet fortfarande inte vad en ”fast hand” är. Men mina hundar kunde vara lösa inne i Stockholm på t ex Valhallavägen, vänta okopplade utanför affären eller i en trädgård utan staket medan jag drack kaffe inne i huset. (Det kan hundar fortfarande, men de får inte möjlighet att visa detta i nuvarande samhälle.) Trots att jag inte tog dem i nackskinnet, la omkull dem eller vrålade på dem.

I 49 år har Jossi, Kamilla, Mumma, Kim, Pajsarn, Silla, Robin, Nelson, Fnissa, Soki, Robbie, Posh, Dolar, Maicy och några till – plus idag levande Shoona vorsteh och Bella sydrysk ovtjarka levt utan andra korrigeringar än ”titta här”, förebyggande vänligt småprat, mat, leksak, jag avviker, flyttat fokus, cirkuskonster, nosarbete och stort lugn från min sida. Och det har fungerat helt u a.

Ett exempel, jag dyker upp i skymningsmörker, några människor och en hund väntar, hunden skäller, ägaren instruktör SBK, försöker tysta hunden, jag stannar, böjer mig ner och låtsas rota i min väska och säger tyst ”titta vad jag har”. Hunden tystnar direkt och vill kolla min väska, då säger hundägaren ”han ska inte ha något”. Missar totalt vad jag gjorde och kanske tänkte och att hunden flyttade sitt fokus. (Jag matar bara hundar jag känner om det är ok.) Vi är så olika vi människor. Men om en hund ska ”uppföra” sig väl, då måste vi kunna avleda och flytta hundens fokus från det beteende som klassas som ”uppfostrat”.

Jag använder inte ”passivitetsträning”, jag motionerar mina hundar passiva. De lägger sig utan åtgärd, kan ligga ner av egen vilja trots att hundar passerar någon cm bort. Mina vorsteh ”jagar” inte. Några av mina omplaceringar som schäfern och en vorsteh hade stort viltintresse inledningsvis, men motion och en tillvaro som inte innehåller stressinslag, som hårdhänta korrigeringar, inkonsekventa utbrott och smärtsamma åtgärder, gör att hunden inte har onödig negativ stress. Stress kan göra att hunden ”löper” – springer på stresspåslaget och då kan hunden ”jaga vilt”. Den lusten avtar med i övrigt tillfredsställande liv. Ren fysiologi.

Inlärning är ”lust”, motivation. ”Detta är kul”. Övrigt som kan verka vara lydnad/träning/inlärning är baserat på olust. ”Jag låter bli, för jag vågar inte annat.”

Antingen har man en relation med sin hund, vi är trygga med varandra, eller som ytterlighet, ”jag har all makt, du lyder”. Många hundliv består av en mix. Hunden vet aldrig när det smäller, om det smäller. Såg för ett halvår sedan en hund som skyggade för hundägarens hand, sist jag såg detta var på 60-talet, mycket vanligt då. Hunden som får lite av varje är inte trygg. Att leva i konstant osäkerhet är stor stress.

Om man tänker två människor i en relation, två vuxna eller barn och vuxen, när ska man börja huta åt varandra, korrigera varandra. Och vad händer med relationen då. Är tryggheten kvar?

Eller ska man förhandla i en relation? Vi har en konflikt på uppgång, vi har skilda uppfattningar. Ska vi slåss, den starkaste vinner?

Lite bråk är helt ok, men bråket ska inte skrämma ena parten till otrygghet och passivitet. Istället måste vi förhandla, jämföra övertygelser, behov och upplevelser, utöka tryggheten, förbättra relationen. Eller….. Frågan är vem är du i dina relationer? En samspelare eller inte?

I relationen med hunden är vi makten och härligheten och hunden är helt utlämnad till oss. Om vi inte förmår och förstår vår egen roll i ett trygghetsskapande, då kommer vår hund att visa symtom på det. Hunden kommer att ”stöka”. Hårdhänta, inkonsekventa, impulsiva korrigeringar utan plan skapar hundar med förhöjd stressnivå. Stökiga, jobbiga hundar som ”lyder” dåligt, Tolerans, förståelse, eftertänksamhet, varsamhet, kunskap, lite humor och kärlek till hunden ger samhället socialt väl anpassade hundar.

”Don´t ever hit your dog”, sa Victoria Stilwell, håller helt med.

Publicerat i Hundar och vetenskap, Hundtips, idéer och tankar | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hundar som biter andra hundar i strupen

Jag har upplevt detta vid tre tillfällen under mitt idag ganska långa hundliv.

Första gången som mycket liten – tidigt femtiotal – en bandhund som kom lös och tog en annan hund som byte. Minns inte exakt detaljerna, men jag minns tydligt att jag upplevde hunden som ”anföll” som väldigt ledsen. Den var alltid kopplad vid sin koja och hade ett så ledsamt liv.

Kanske var det redan då jag började fundera på orsak och verkan i ett hundliv.

Nästa tillfälle var på vårt kontor, när vi gav ut Vi Hundägare, setter tog stadigt tag i undersidan av halsen på en schäfer och höll fast lugnt och stadigt. Ömsade grepp mot större hållfastyta och vägrade släppa.

Beteendet är ett jaktbeteende och ett symtom på från en ledsen hund.

En hundägares liv går upp och ner, själv har jag legat på sjukhus några gånger i livet, ett par dagar och sedan haft en viss konvalescens. Jag har haft spädbarn, småbarn och en till två livliga vorsteh plus någon schäfer eller labbe eller kleiner münsterländer eller så, och försummat hundar jämfört med de vant sig vid. Det har dock alltid slutat med full återgång till det normala.

Dessa kortlivade försummelser har inte gjort mina hundar så stressade att de på grund av stress förfallit från socialt beteende till att betrakta andra hundar som bytesdjur. Det är ett slutresultat som är en desperat handling. En superstressad, frustrerad och korrigerad hund.

Tredje tillfället och så här långt det senaste, inträffade på 80-talet – kanske 87 – på ett ungdomsläger på Strömsholm, som Hundfrämjandet var arrangör för. Vi var två ledare och jag hade med mig min kleiner münsterländer Silla född -84 och den andra ledaren hade sin labradorhanne med sig.

Kursdeltagarna var ungdomar i tidiga tonåren med hundar. Labradorhannen – fick jag veta av ägaren – ”hatade cockerspaniels”. Jag såg också detta, då han vid ett tillfälle fick syn på Silla och jag uppfattade hans blick som direkt negativ. Han såg en ”cocker”. Silla såg vad jag såg och identifierade sig omedelbart genom att vända bort huvud och framkropp. Labben slappnade av. Detta rörde sig om någon sekund eller två.

Efter detta var jag extra uppmärksam på honom och vad han valde att titta på.

Så en dag hade vi en mindre samling med genomgång – alla människor plus hundar. Den andra ledaren bad mig hålla hennes hund, då hon skulle knyta sko eller liknande och jag stod – min vana trogen – med uträknat hundavstånd och höll labbe och múnster i slaka koppel.

Labbens kedjehalsband brast. Gammaldags strypkedjor i metall gjorde detta ibland, bara gick av utan belastning. Labben var lös och gick direkt på en flathanne och tog stryptag. Lugnt och målmedvetet. Kaos utbröt och vi försökte få loss labben. Det klart olämpliga i att ta med sig en så instabil hund, flög genom mitt huvud hela tiden och jag minns hur desperat jag försökte få upp labbens käkar. Till slut lyckades det.

Flaten fick skador som behandlades på Strömsholms djursjukhus. Glädjen i gruppen och på kursen var också skadad och haltade. Ägaren till labben var naturligtvis både chockad, besviken på hunden och också arg – lite hit och dit. Jag var mest upprörd över att denna tillitsfulla grupp unga människor fått uppleva något så chockartat och väldigt ovanligt. Det är väldigt, väldigt ovanligt att en hund mår så pass dåligt att den agerar ut/visar sina symtom på just det här sättet.

Jag har tänkte på denna händelse då och då och fick plötsligt den i knät på nytt. Blev uppringd av en tidigare kursdeltagare från en hundkonflikthelg, som varit på en annan kurs och fått – av kursledaren – höra att min kloka och snällaste münster hade gjort detta på Strömsholm och skadat flera hundar.

Silla var en till mig omplacerad 10-månaders münster. Hon var för vild. Münsterländern prisades i vorstehklubben, som jägarhustruns lilla hund, sedan blev det mycket tyst, efter detta gott om 10-månaders münstrar till omplacering. Münstern är en fantastisk hund med gott om resurser, fantasi och stor hjärna. Mår münstern bra är den den finaste hunden. Silla använde jag som exempel vid möte med münsterländers som ”slogs”. Vi mötte många rasfränder och visade hur münstern tänkte och hur man kunde skapa samarbete med hunden. Plus att vi slog ett stort slag för motion.

Många älskade Silla under hennes liv, katter, hundar, barn och vuxna. Silla var perfekt.

Det pratas mycket idag om att sprida felaktig information. Eftersom jag jobbar med att göra hundar ”hundsnälla” och faktiskt också gör mina hundar ”snälla” och har gjort det sedan 60-talet, så är ovanstående inte så positiva påstående faktiskt en ren saga. Jag släpper inte heller ihop ”aggressiva hundar så att de får göra upp” eller påstår att hundar ”alltid ska vara lösa”.

De hundar jag filmat, är hundar jag mött och som mina hundar umgås/umgåtts med – alltså vanliga hundar, som leker, tjafsar lite, låter och strosar ihop. De är oftast lösa på filmerna och hundar mår bra av det. Jag har inga ”alltid”, ”ska” eller ”aldrig”.

Jag pratar också med vänner om hundhändelser, men enbart från min sida om vad jag varit på plats och sett och upplevt. Mitt mål är alltid detsamma, att föra en utveckling framåt, att öka kunskapen och sprida de positiva och långsiktiga åtgärderna.

Att förminska någon och dennes insatser och försök, är också ett symtom. Att kunna se och glädjas åt goda försök för att det kan bli bra för hundarna, det visar däremot på en människa med både hjärna och hjärta.

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

Hur man bygger en relation till sin hund

Min inställning till andra varelser, två eller fyrbenta, vi är mer lika än olika, är att vi alla efter möjligheter bör få ett så bra liv det går.

För en hund är detta väldigt fysiskt. Att få springa, hoppa, busa, ställa till lite, få vara med, skälla, äta gott och leka. Plus lite annat som kanske inte behöver nämnas just nu.

Att få ”tillåtelse” är stort för en hund. Så mycket är ”nej”. Nej är begränsning, stopp, låt bli, sluta, gör inte, var stilla, ”lyd”.

Istället – inlärningsmässigt korrekt – är belöning för det beteende som ska vara kvar, det som fungerar socialt och också mycket lugnande för en hund. Jag är accepterad, jag gör något bra, det känns bra att bli positivt bekräftad.

Jag ser många felinlärningar, överdrifter i korrigeringar – som att lyfta upp hunden i nacken och slå ner den i backen – fullständigt oacceptabelt. Jag lägger mig i om jag når dit.

En hund som inte korrigeras med stresspåslag blir så trygg och lugn och självklar.

Vid träning betonas lek och lust – bästa fall – men till vardags överfaller man hunden – helt utan förvarning och allt hunden verkligen vet, är att denna människa kan flyga på mig när som helst. Tryggt???

Även s k utbildade instruktörer korrigerar sina egna hundar med smärta, så att hunden skriker. Vad innebär då ”mjuk metod”?

Att utsätta hunden för smärta skapar stress och en stressad hund är mer eller mindre blockerad, går inte att träna eller utveckla.

Att hantera hunden till vardags är i allra högsta grad INLÄRNING och TRÄNING, svårare då man inte har kontroll på vad som kan hända, men enda vägen om man vill att hunden ska fungera till vardags.

Planera sina insatser, ha målen klara och belöna det som önskas. Misstag ignoreras!

Jag kommer att ha unghundskurser på temat inlärning, vad förstärker du egentligen och hur löser vi detta praktiskt?

Publicerat i Hundtips, idéer och tankar | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Mitt förhållningssätt

Det som når fram till hunden och skapar kontakt är beröm.

Belöning. Förstärkning.

Det som stänger av hunden och ökar avståndet till hunden är en arg eller hårdhänt korrigering.

Att bli utsatt för en brysk tillrättavisning, människa som hund, startar ett stresspåslag hos båda arter.

Stresshormoner gör att man får svårt att koncentrera sig, svårt att lyssna och stress ökar också oro och kan skapa överdrifter i beteendet. Ju fler stresshormoner desto större stökighet.

Men en korrigering som består av att man avleder hunden med en godbit eller en leksak, skapar noll stress. Det positiva erbjudandet gör den avledande personen mer intressant för hunden. Man skapar med större säkerhet en god kontakt med sin hund.

Man får också en lugnare och tryggare hund om man avleder med ett belönat alternativ.

Och allra viktigast är att belöna, berömma, förstärka hunden och beteendet.

Så ofta jag hör ”nej” och sedan ingenting mer. Hur vet hunden vad som menas, mer än att min matte/husse låter arga. Så småningom blir den vanliga hunden lite låg, försiktig och osäker. En del hundar blir utåtagerande.

Mycket ”argt” kan kompenseras om hundägaren verkligen lyfter fram och belönar det som man vill hunden ska göra. Belöna din hund, säg att hunden är fin, ofta, ofta.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Mitt hundliv började tidigt

Mitt hundliv började tidigt, direkt, jag sprang fram, till och efter hundar så fort jag kunde och jag var inte rädd för dem. Sannolikt skrämde jag istället en och annan hundägare istället.

I Degeberga – dit vi flyttade från Stockholm, stal jag bandhundar. Kopplade loss och släppte ut och tog med mig.

I Malmö bodde jag så småningom precis vid Limhamnsfältet – hundrastarfältet – och då hade jag från 9 – 14 års ålder, ca 40 hundar – som jag rastade i omgångar. Morgon, kväll och senare kväll. Ibland tog jag flera i samma rastning, då band jag de redan uthämtade utom synhåll.

Det var schäfer, boxer, cocker, tax, irländsk terrier, lakelandterrier, grand danois, skotsk terrier, cairn terrier, vorsteh, pointer, mellanschnauzer o s v, retrievers fanns det inga.

Jag lärde mig och förstod och fick erfarenhet och självförtroende och jag blev respekterad som hundmänniska.

Tillbaka i Stockholmstrakten fick jag en egen hund, en vorsteh – enligt den hundexpert mina föräldrar frågade – en enkel hund och så fin till mina bruna ögon.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar