Hundar som biter andra hundar i strupen

Jag har upplevt detta vid tre tillfällen under mitt idag ganska långa hundliv.

Första gången som mycket liten – tidigt femtiotal – en bandhund som kom lös och tog en annan hund som byte. Minns inte exakt detaljerna, men jag minns tydligt att jag upplevde hunden som ”anföll” som väldigt ledsen. Den var alltid kopplad vid sin koja och hade ett så ledsamt liv.

Kanske var det redan då jag började fundera på orsak och verkan i ett hundliv.

Nästa tillfälle var på vårt kontor, när vi gav ut Vi Hundägare, setter tog stadigt tag i undersidan av halsen på en schäfer och höll fast lugnt och stadigt. Ömsade grepp mot större hållfastyta och vägrade släppa.

Beteendet är ett jaktbeteende och ett symtom på från en ledsen hund.

En hundägares liv går upp och ner, själv har jag legat på sjukhus några gånger i livet, ett par dagar och sedan haft en viss konvalescens. Jag har haft spädbarn, småbarn och en till två livliga vorsteh plus någon schäfer eller labbe eller kleiner münsterländer eller så, och försummat hundar jämfört med de vant sig vid. Det har dock alltid slutat med full återgång till det normala.

Dessa kortlivade försummelser har inte gjort mina hundar så stressade att de på grund av stress förfallit från socialt beteende till att betrakta andra hundar som bytesdjur. Det är ett slutresultat som är en desperat handling. En superstressad, frustrerad och korrigerad hund.

Tredje tillfället och så här långt det senaste, inträffade på 80-talet – kanske 87 – på ett ungdomsläger på Strömsholm, som Hundfrämjandet var arrangör för. Vi var två ledare och jag hade med mig min kleiner münsterländer Silla född -84 och den andra ledaren hade sin labradorhanne med sig.

Kursdeltagarna var ungdomar i tidiga tonåren med hundar. Labradorhannen – fick jag veta av ägaren – ”hatade cockerspaniels”. Jag såg också detta, då han vid ett tillfälle fick syn på Silla och jag uppfattade hans blick som direkt negativ. Han såg en ”cocker”. Silla såg vad jag såg och identifierade sig omedelbart genom att vända bort huvud och framkropp. Labben slappnade av. Detta rörde sig om någon sekund eller två.

Efter detta var jag extra uppmärksam på honom och vad han valde att titta på.

Så en dag hade vi en mindre samling med genomgång – alla människor plus hundar. Den andra ledaren bad mig hålla hennes hund, då hon skulle knyta sko eller liknande och jag stod – min vana trogen – med uträknat hundavstånd och höll labbe och múnster i slaka koppel.

Labbens kedjehalsband brast. Gammaldags strypkedjor i metall gjorde detta ibland, bara gick av utan belastning. Labben var lös och gick direkt på en flathanne och tog stryptag. Lugnt och målmedvetet. Kaos utbröt och vi försökte få loss labben. Det klart olämpliga i att ta med sig en så instabil hund, flög genom mitt huvud hela tiden och jag minns hur desperat jag försökte få upp labbens käkar. Till slut lyckades det.

Flaten fick skador som behandlades på Strömsholms djursjukhus. Glädjen i gruppen och på kursen var också skadad och haltade. Ägaren till labben var naturligtvis både chockad, besviken på hunden och också arg – lite hit och dit. Jag var mest upprörd över att denna tillitsfulla grupp unga människor fått uppleva något så chockartat och väldigt ovanligt. Det är väldigt, väldigt ovanligt att en hund mår så pass dåligt att den agerar ut/visar sina symtom på just det här sättet.

Jag har tänkte på denna händelse då och då och fick plötsligt den i knät på nytt. Blev uppringd av en tidigare kursdeltagare från en hundkonflikthelg, som varit på en annan kurs och fått – av kursledaren – höra att min kloka och snällaste münster hade gjort detta på Strömsholm och skadat flera hundar.

Silla var en till mig omplacerad 10-månaders münster. Hon var för vild. Münsterländern prisades i vorstehklubben, som jägarhustruns lilla hund, sedan blev det mycket tyst, efter detta gott om 10-månaders münstrar till omplacering. Münstern är en fantastisk hund med gott om resurser, fantasi och stor hjärna. Mår münstern bra är den den finaste hunden. Silla använde jag som exempel vid möte med münsterländers som ”slogs”. Vi mötte många rasfränder och visade hur münstern tänkte och hur man kunde skapa samarbete med hunden. Plus att vi slog ett stort slag för motion.

Många älskade Silla under hennes liv, katter, hundar, barn och vuxna. Silla var perfekt.

Det pratas mycket idag om att sprida felaktig information. Eftersom jag jobbar med att göra hundar ”hundsnälla” och faktiskt också gör mina hundar ”snälla” och har gjort det sedan 60-talet, så är ovanstående inte så positiva påstående faktiskt en ren saga. Jag släpper inte heller ihop ”aggressiva hundar så att de får göra upp” eller påstår att hundar ”alltid ska vara lösa”.

De hundar jag filmat, är hundar jag mött och som mina hundar umgås/umgåtts med – alltså vanliga hundar, som leker, tjafsar lite, låter och strosar ihop. De är oftast lösa på filmerna och hundar mår bra av det. Jag har inga ”alltid”, ”ska” eller ”aldrig”.

Jag pratar också med vänner om hundhändelser, men enbart från min sida om vad jag varit på plats och sett och upplevt. Mitt mål är alltid detsamma, att föra en utveckling framåt, att öka kunskapen och sprida de positiva och långsiktiga åtgärderna.

Att förminska någon och dennes insatser och försök, är också ett symtom. Att kunna se och glädjas åt goda försök för att det kan bli bra för hundarna, det visar däremot på en människa med både hjärna och hjärta.

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

Hur man bygger en relation till sin hund

Min inställning till andra varelser, två eller fyrbenta, vi är mer lika än olika, är att vi alla efter möjligheter bör få ett så bra liv det går.

För en hund är detta väldigt fysiskt. Att få springa, hoppa, busa, ställa till lite, få vara med, skälla, äta gott och leka. Plus lite annat som kanske inte behöver nämnas just nu.

Att få ”tillåtelse” är stort för en hund. Så mycket är ”nej”. Nej är begränsning, stopp, låt bli, sluta, gör inte, var stilla, ”lyd”.

Istället – inlärningsmässigt korrekt – är belöning för det beteende som ska vara kvar, det som fungerar socialt och också mycket lugnande för en hund. Jag är accepterad, jag gör något bra, det känns bra att bli positivt bekräftad.

Jag ser många felinlärningar, överdrifter i korrigeringar – som att lyfta upp hunden i nacken och slå ner den i backen – fullständigt oacceptabelt. Jag lägger mig i om jag når dit.

En hund som inte korrigeras med stresspåslag blir så trygg och lugn och självklar.

Vid träning betonas lek och lust – bästa fall – men till vardags överfaller man hunden – helt utan förvarning och allt hunden verkligen vet, är att denna människa kan flyga på mig när som helst. Tryggt???

Även s k utbildade instruktörer korrigerar sina egna hundar med smärta, så att hunden skriker. Vad innebär då ”mjuk metod”?

Att utsätta hunden för smärta skapar stress och en stressad hund är mer eller mindre blockerad, går inte att träna eller utveckla.

Att hantera hunden till vardags är i allra högsta grad INLÄRNING och TRÄNING, svårare då man inte har kontroll på vad som kan hända, men enda vägen om man vill att hunden ska fungera till vardags.

Planera sina insatser, ha målen klara och belöna det som önskas. Misstag ignoreras!

Jag kommer att ha unghundskurser på temat inlärning, vad förstärker du egentligen och hur löser vi detta praktiskt?

Publicerat i Hundtips, idéer och tankar | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Mitt förhållningssätt

Det som når fram till hunden och skapar kontakt är beröm.

Belöning. Förstärkning.

Det som stänger av hunden och ökar avståndet till hunden är en arg eller hårdhänt korrigering.

Att bli utsatt för en brysk tillrättavisning, människa som hund, startar ett stresspåslag hos båda arter.

Stresshormoner gör att man får svårt att koncentrera sig, svårt att lyssna och stress ökar också oro och kan skapa överdrifter i beteendet. Ju fler stresshormoner desto större stökighet.

Men en korrigering som består av att man avleder hunden med en godbit eller en leksak, skapar noll stress. Det positiva erbjudandet gör den avledande personen mer intressant för hunden. Man skapar med större säkerhet en god kontakt med sin hund.

Man får också en lugnare och tryggare hund om man avleder med ett belönat alternativ.

Och allra viktigast är att belöna, berömma, förstärka hunden och beteendet.

Så ofta jag hör ”nej” och sedan ingenting mer. Hur vet hunden vad som menas, mer än att min matte/husse låter arga. Så småningom blir den vanliga hunden lite låg, försiktig och osäker. En del hundar blir utåtagerande.

Mycket ”argt” kan kompenseras om hundägaren verkligen lyfter fram och belönar det som man vill hunden ska göra. Belöna din hund, säg att hunden är fin, ofta, ofta.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Mitt hundliv började tidigt

Mitt hundliv började tidigt, direkt, jag sprang fram, till och efter hundar så fort jag kunde och jag var inte rädd för dem. Sannolikt skrämde jag istället en och annan hundägare istället.

I Degeberga – dit vi flyttade från Stockholm, stal jag bandhundar. Kopplade loss och släppte ut och tog med mig.

I Malmö bodde jag så småningom precis vid Limhamnsfältet – hundrastarfältet – och då hade jag från 9 – 14 års ålder, ca 40 hundar – som jag rastade i omgångar. Morgon, kväll och senare kväll. Ibland tog jag flera i samma rastning, då band jag de redan uthämtade utom synhåll.

Det var schäfer, boxer, cocker, tax, irländsk terrier, lakelandterrier, grand danois, skotsk terrier, cairn terrier, vorsteh, pointer, mellanschnauzer o s v, retrievers fanns det inga.

Jag lärde mig och förstod och fick erfarenhet och självförtroende och jag blev respekterad som hundmänniska.

Tillbaka i Stockholmstrakten fick jag en egen hund, en vorsteh – enligt den hundexpert mina föräldrar frågade – en enkel hund och så fin till mina bruna ögon.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nya föreläsningar!

Under oktober höll jag i tre föreläsningar om hundmöten och hundkonflikter! Jättekul att komma igång och föreläsa och få svara på alla spännande frågor igen. Nya datum kommer upp snart (nya föreläsningar blir januari-februari 2017) – håll utkik!

ingrid-fo%cc%88rela%cc%88ser

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

DN bedriver propaganda mot hundar

När man är saklig, d v s inte har egna dolda avsikter med det man gör, eller har känslor för eller emot, då för man ett resonemang. Man skriver å ena sidan och å andra sidan.

Ingen kan vara helt saklig, grunden till ett engagemang är alltid emotionellt kopplat, som jag som skriver goda saker om hundar. Jag har levt med hundar, egna och andras och jag ”VET” att hundar inte är skadliga, farliga eller asociala. Beprövad erfarenhet.

I en tillvaro väger man risk mot förtjänst. Allting är farligt, livet är dödligt, vi kan drabbas hur som helst överallt, men de flesta av oss klarar oss ganska länge. Vi väger risken lätt mestadels.

De flesta av oss som har hund, funderar inte så värst på hur farliga hundar är. Vi kan komma i kontakt med hundtänder, mestadels olyckshändelser, som att man råkar riva någon eller trampa på en fot. Vi förstår vad som hände, även om det göra väldigt ont i ett nagelband av en ivrig hundtand, vi blir inte rädda eller kallar hundar för farliga.

Men DN manipulerar information om hundar. Det är journalistiskt helt förkastligt. Det är farligt och det är maktmissbruk.

Dagens rubrik första sidan DN:Kultur ”Hunden människans farligaste vän”. Kulturfråga?

Citat ” hussar, mattar och andra som hamnar i jyckars närhet bör se upp – hundbett är överlägset vanligast….” Så jämför man hund, råtta,ormar,spindlar, getingar och krokodil.

Inte ens krokodiler bits särdeles mycket om man har kunskap om dem.

Vad är syftet med artikeln?

”Farligaste djuret är hunden”. Jämfört med vad? Människan? Antal kontakttimmar per dygn?Antal djur jämfört med antal skador? Hur skadan uppstod? Varför det hände? Osv.

Noll saklig statistisk förankring, finns inte tillräckligt med underlag för att sammanställa saklig statistik.

När man är ärlig, saklig då finns det intet förtiget.

Vi som umgås flitigt med hundar, vi vet att hundbett är det sista som vi förväntar oss. Ska alla andra redan uppskrämda få sina fördomar bekräftade, De flesta av oss som är hundnära blir ALDRIG bitna, fast valpar bits ju, räknas det?

Vad är ett hundbett. Jag har blivit biten då och då, under mer än 60 år, inom djursjukvården, med medvetet tagen risk, i Polen bakifrån av en livrädd pytteliten hund, vid försök att skrämma mig, vid krockar av misstag, men aldrig attackerad eller påhoppad eller utsatt. Hundar respekterar ett bortvänt huvud, försök det med en arg människa.

Jag har sällan fått någon skada, då jag håller mig helt stilla och hunden backar undan, ibland har jag erbjudet den en godis istället. Jag försiktig med människor, men hundar litar jag på 100%.

Hundar skapar gemenskap mellan människor, bygger vänskap, trygghet, Hundar värmer, tröstar och läker människor. Hundar skapar oaser av ordning och kontroll i en stressad värld. Hundar gör människor mänskliga. Hundbetten kan inte ens mätas i promille av populationen. Ändå lägger DN massor av tidningsyta per år på ”faran med hundar och deras attacker”.

Vad vill DN? De blir inte trovärdiga i någon fråga på detta sätt. 10 rader om ett dödat barn, halvsida om förmodat farliga hundar i samma tidning. Kniv i kökslådan, någon kan dö… Och!!!

Den stackars reportern som fått detta trista uppdrag av DN heter Anton Säll, Dagens DN 31 juli 2014.

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

”Stoppa oplanerade och ofrivilliga hundmöten”

Jag hittade en Facebook sida med denna rubrik och kände ”Vad är det som händer?”

Instruktörer lär ut att deras hund är sjuk? Ska då andras hundar stoppas med blockeringar eller så vrider man eventuellt om örat på den andra personens hund.

Vad lär man sin hund då?

För det första är det ett direkt brott mot lagstiftningen att inneha en hund som beter sig aggressivt, d v s inte klarar av en oväntad hundkontakt. Den hunden ska allra minst ha munkorg.

I den fostran, träning och hantering du bibringar din hund ingår att kunna ”klara av” din hund. Du måste kunna nå din hund – god stressnivå – kunna läsa av den och kunna tolka den. En hund som får umgås med andra hundar, möta dem och som har en hundägare som inte är hundaggressiv – utan beter sig vänligt får en hundvänlig hund.

Jag ser så många göra sina hundar aggressiva, osäkra och socialt underutvecklade. Instruktörer och utbildare verkar ha noll kunskap om hundars beteende, skriker, gapar, slår, ingriper, överfaller och beter sig helt huvudlöst. Vad är syftet?

Den osäkerhet som ropen på andras uppkopplingar påvisar hos den ropande hundägaren är farlig. Man stannar upp, stramar in sin hund, ställer sig lite framför eller trycker sin hund i backen och skriker ”koppla din hund”. Vad lär man sin egen hund då. Den enda hund man faktiskt har kontroll på.

Folk som gått kurser i inlärning, som tränar och tränar och kan nada i verkligheten. Den yttersta essensen på en verkligt god hundhållning är en världsvan, hundvan hund med en väl utvecklad hjärna. En hund som förmenas sina sociala kontakter, en hund som förmenas förmågan att lösa konflikter, en hund som inte får fräsa ifrån, en hund som lever isolerad, den hunden är det synd om. Den hundens hjärna är inte fullt utvecklad.

Jag har mött så många hundägare som tror att hunden är ”arg” på andra hundar. Jag SER att det är inget problem att möta den hunden. Min hund kanske fräser ”lägg av” 2-3 ggr och sedan kan hunden umgås. Mina hundar sedan 70-talet möter och bemöter andra hundar med sociala problem. Mina hundar är vänliga, varsamma, gränssättande och väldigt hunderfarna.

Det finns hundar som har det svårt, de kan ”överfalla”. Men de överfaller inte en hund som SER att den kommande hunden är stökig. Jag har absolut mött sådana hundar, men jag brukar börja umgås med dem och deras ägare.

Jag tog mig an en stor hundaggressiv schäfertik som sällskap till mina tikar. Hon fördes ut i dubbla koppel och halsband och jag säger ”släpp henne”. Efter ett tag släppte förlamningen hos den som höll i kopplena och schäfern vrålade fullraggad i full fart mot mina tanter, som genast sänkte nosen i samma buske. De såg att det var en jätterädd schäferplutt som hojtade. Schäfern sprang fram och nosade hon med och sedan var det klart.

Hundarna flyttade ihop hemma hos mig och efter sedvanliga ihopflyttningskonflikter av mindre art levde de ihop i många år tills de avled av ålder. Schäfern blev väldigt hundsnäll.

Att räkna med att alla mötande, friska, glada, busiga, normala hundar är ”mördare” är ett helt nytt påfund. Hundar har umgåtts i tusentals år, de är suveräna på att hålla fred.

Du har en hund, ha kontroll på den och kontakt med den. Du kan aldrig relatera din hunds reaktioner som omgivningens ansvar. Du varken kan eller bör kontrollera omgivningen heller.

Jag bor på en plats där de flesta hundar umgås från pyttesmått till stort och har gjort i de 30 år jag bott där. Visst finns det kontroverser, vissa hundägare är mer aggressiva än andra. De som tidigt börjar kontrollera sin hund och andras – de får problem. De som är ovänliga, skriker, ingriper, hotar, de får rädda och griniga hundar. Ren träning.

Det är hundägaren som har problem inte hunden.

Det enda skydd din hund har är sin erfarenhet, sitt självförtroende och din kunskap. Tänk på det.

Under alla mina dagliga hundpromenader i decennier har jag mött så mycket hundar och jag har aldrig känt mig rädd eller hotad. Min hund f 98 blev påhoppad och biten i stallet av två hundar, det var mörkt och plötsligt. Trots misstro från bägge håll blev hundarna helt ok med varandra och varje hund som kom med mig blev accepterad av dem. Erfarenhet och kunskap och tillit.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer