Definition på korrigera är åtgärda, ändra något som är fel, rätta till. Ingenting i definitionen antyder något annat än en lugn, genomtänkt åtgärd. Flytta på en vas, ta upp ett papper från golvet eller att erbjuda hunden en leksak istället för den sko man fortfarande känner att man behöver och uppskattar.
Att kasta sig fram, ta hunden i nackskinnet, lyfta upp den i luften, vråla ”nej” och släppa ner hunden på marken utan ett ord om, att nu gör du rätt, nu när du är alldeles vettskrämd och passiv. Ovanstående är ett vittnesmål i närtid. Är det att ”korrigera”, ställa till rätta, att ta hunden i nackskinnet och vråla på den eller är det en känslomässig frustrationshandling, ”jag fixar inte det här”, en impulshandling utan plan, vars syfte och konsekvens aldrig analyserats eller ifrågasatts.
Jag läser i nyredigerad hundbok att det är helt ok att korrrigera hunden. Ingenting om när, hur , vad eller varför man s a s ska korrigera. Varför ska man korrigera, när en korrigering inte har någonting med inlärning att göra.
Korrigeringens syfte kan vara att stoppa något som kan vara farligt, som att hunden hoppar ut ur bilen på eget initiativ och någon hugger tag i hunden. En sannolikt nödvändig impulsåtgärd, men hunden lär sig ju ingenting vad gäller att inte hoppa ut ur bilen. Hunden lär sig stanna kvar i bilen om man uppmärksammar, belönar och fokuserar på att lära hunden just detta.
Det som hunden INTE ska göra måste konsekvent ersättas med vad hunden SKA göra. Vägledning, planering och konsekvensinsikt handlar om att planera för framtiden och det har väl aldrig handlat om att INTE lära sig något. Nu när du INTE lärt dig franska, så har du lärt dig något???
Om hunden får möjlighet att hoppa ur bilen på eget initiativ, så har ju någon givit hunden den möjligheten. Någon – sannolikt en människa – har missat, gjort ”fel”, kanske slarvat – alla kan missa och göra ”fel” – men det är ju inte hunden som ska korrigeras, det är ju den som hade ansvaret och slarvade bort bort detta ansvar.
Jag kommer gående med mina två vorsteh och hör en hund skrika bakom en bil. Nertryckt i backen ligger en korthårig ung hund och skriker. Jag säger ”det där fungerar inte”, hundägaren säger ”hunden hoppade ur bilen fast hon inte fick”. Jag blir berörd, arg och irriterad då den nertryckande hundägaren är utbildad instruktör inom ”individuella metoder”. Vilken kvalitetssäkring har en instruktörsutbildning? Undrar jag ofta.
Jag har haft vorstehhundar sedan 1963, växte upp med de bestraffningar som fanns att beskåda på 50-60 talet, men valde aktivt 1969 att sluta korrigera/rätta till min hund med åthutningar av skilda slag. Jag fick börja tänka istället och träna mig själv till planerade beslut istället för impulser.
Dåförtiden var vorstehn ”ingen hund för fruntimmer”, en hårding, tuff och krävde ”en fast hand”. Vet fortfarande inte vad en ”fast hand” är. Men mina hundar kunde vara lösa inne i Stockholm på t ex Valhallavägen, vänta okopplade utanför affären eller i en trädgård utan staket medan jag drack kaffe inne i huset. (Det kan hundar fortfarande, men de får inte möjlighet att visa detta i nuvarande samhälle.) Trots att jag inte tog dem i nackskinnet, la omkull dem eller vrålade på dem.
I 49 år har Jossi, Kamilla, Mumma, Kim, Pajsarn, Silla, Robin, Nelson, Fnissa, Soki, Robbie, Posh, Dolar, Maicy och några till – plus idag levande Shoona vorsteh och Bella sydrysk ovtjarka levt utan andra korrigeringar än ”titta här”, förebyggande vänligt småprat, mat, leksak, jag avviker, flyttat fokus, cirkuskonster, nosarbete och stort lugn från min sida. Och det har fungerat helt u a.
Ett exempel, jag dyker upp i skymningsmörker, några människor och en hund väntar, hunden skäller, ägaren instruktör SBK, försöker tysta hunden, jag stannar, böjer mig ner och låtsas rota i min väska och säger tyst ”titta vad jag har”. Hunden tystnar direkt och vill kolla min väska, då säger hundägaren ”han ska inte ha något”. Missar totalt vad jag gjorde och kanske tänkte och att hunden flyttade sitt fokus. (Jag matar bara hundar jag känner om det är ok.) Vi är så olika vi människor. Men om en hund ska ”uppföra” sig väl, då måste vi kunna avleda och flytta hundens fokus från det beteende som klassas som ”uppfostrat”.
Jag använder inte ”passivitetsträning”, jag motionerar mina hundar passiva. De lägger sig utan åtgärd, kan ligga ner av egen vilja trots att hundar passerar någon cm bort. Mina vorsteh ”jagar” inte. Några av mina omplaceringar som schäfern och en vorsteh hade stort viltintresse inledningsvis, men motion och en tillvaro som inte innehåller stressinslag, som hårdhänta korrigeringar, inkonsekventa utbrott och smärtsamma åtgärder, gör att hunden inte har onödig negativ stress. Stress kan göra att hunden ”löper” – springer på stresspåslaget och då kan hunden ”jaga vilt”. Den lusten avtar med i övrigt tillfredsställande liv. Ren fysiologi.
Inlärning är ”lust”, motivation. ”Detta är kul”. Övrigt som kan verka vara lydnad/träning/inlärning är baserat på olust. ”Jag låter bli, för jag vågar inte annat.”
Antingen har man en relation med sin hund, vi är trygga med varandra, eller som ytterlighet, ”jag har all makt, du lyder”. Många hundliv består av en mix. Hunden vet aldrig när det smäller, om det smäller. Såg för ett halvår sedan en hund som skyggade för hundägarens hand, sist jag såg detta var på 60-talet, mycket vanligt då. Hunden som får lite av varje är inte trygg. Att leva i konstant osäkerhet är stor stress.
Om man tänker två människor i en relation, två vuxna eller barn och vuxen, när ska man börja huta åt varandra, korrigera varandra. Och vad händer med relationen då. Är tryggheten kvar?
Eller ska man förhandla i en relation? Vi har en konflikt på uppgång, vi har skilda uppfattningar. Ska vi slåss, den starkaste vinner?
Lite bråk är helt ok, men bråket ska inte skrämma ena parten till otrygghet och passivitet. Istället måste vi förhandla, jämföra övertygelser, behov och upplevelser, utöka tryggheten, förbättra relationen. Eller….. Frågan är vem är du i dina relationer? En samspelare eller inte?
I relationen med hunden är vi makten och härligheten och hunden är helt utlämnad till oss. Om vi inte förmår och förstår vår egen roll i ett trygghetsskapande, då kommer vår hund att visa symtom på det. Hunden kommer att ”stöka”. Hårdhänta, inkonsekventa, impulsiva korrigeringar utan plan skapar hundar med förhöjd stressnivå. Stökiga, jobbiga hundar som ”lyder” dåligt, Tolerans, förståelse, eftertänksamhet, varsamhet, kunskap, lite humor och kärlek till hunden ger samhället socialt väl anpassade hundar.
”Don´t ever hit your dog”, sa Victoria Stilwell, håller helt med.
Ingrid Lingmark 