Shoona
Shoona (Greta)
2015 –
Shoona, född i Rumänien, är en renrasig strävhårig vorsteh. Hon har varit utsatt för en gammaldags hårdhänt fostran och hantering, men har anpassat sig väldigt bra. Fortfarande osäker i vissa helt nya miljöer, snäll, trevlig, glad och full av livslust.
Maicy
2007 – 2017
Szarza född i Polen, var en blandras. Hennes moder var renrasig strävhårig vorsteh och hennes fader var en tax/mittelspitz. Jag hämtade henne i Gdansk 2010, hon kom från Emir utanför Warszawa och var blyg, försynt och försiktig och luden. En väldigt snäll, klok och eftertänksam hund. Men noga med sociala regler. Man fick inte vara för vild eller lyssna dåligt, då blev man tillsagd. Hon hade också koll på vilka hundar som kunde tänkas bråka och hon var en tålmodig, ganska lekfull äldre sambo med en ung hund. Väldigt social och mycket förtjust i människor. Så nära perfekt en hund kan vara.
Dolar
Okänt – 2011
Dolar var född i Polen och en korsning mellan kaukasisk ovtjarka och amerikansk bulldog. Jag vet ej ålder, men han var sannolikt 12-13 år när han gick bort. Dolar skulle vara jourhund hos oss. Det visade sig att den person som velat ha Dolar hoppade av efter att levt med honom en månad, han vaktade nämligen mycket och många saker. Dolar var en stor hund och nog så skräckinjagande, när han morrade och visade garnityret. Vi hade Soki och Posh som dämpade och avledde och bor inte trångt. Plus att jag har erfarenhet av vaktande hundar och avleder, d v s vi kastade godis på honom och flyttade fokus från det han bevakade. Vi kunde i förlängningen ta ifrån honom vad som helst om vi ville, fast han lät väldigt upprörd. Dolar var helt hanterbar och väldigt, väldigt snäll – till slut. Fick problem med höfter och knän och kunde till slut inte gå i den nödvändiga trappan alls.
Posh / Peter
2001- 2015
Peter var en blandras född i Spanien mamma nästan renrasig schäfer – pappa i första generationen korsning pointer/harrier.
Jag hittade Peter på nätet hos SOS Animals, då hade han bott i hägnet i 5,5 år. Som tröst över Robbie tänkte jag ge Posh/Peter ett hem. Vi hämtade Posh på Arlanda mitt i ett snöväder och han var livrädd första dagarna utomhus, vågade inte kissa och försökte fly och gömma sig mestadels.
Men det gick över och Posh blev en lugn, värdig, klok (mattjuv) och väldigt, väldigt snäll. Och nöjd tror jag. Posh bröt konflikter och var väldigt duktig som träningshund för utåtagerande hundar. Han tittade bor och förbi. Posh levde hos oss i 8 år och blev 14 år. Hade svår artros på gamla dagar och ont.
Robbie korthårig vorsteh född i Grekland
2003- 2006
Jag hittade honom i Sverige, väldigt skygg till att börja med, men blev tryggare och gladare med tiden. Sprang sig totalt slut första gången han var lös. Trafikdödad. Blev sannolikt skrämd och sprang hem över vägen.
Uddens Leben ”Soki”
1998 – 2009
Jag köpte vorstehvalp från välrenommerad uppfödare och fann en traumatiserad och avstängd valp. Soki hade sannolikt vid något tillfälle tidigt utsatts för svår smärta. Höger framben visade sig vara trasigt i fotleden. Jag tror att honlyfts i frambenet av ett barn. Hon var helt hysteriskt arg på barn och försökte bita dem vid 3-4 månaders ålder. Dessutom tror jag att valpen öronmärkts utan bedövning. Jag var med och testade hur sövda hundar reagerade på öronmärkning – det gjorde mycket ont. Soki var livrädd för händer, gick inte att klappa henne, och blanka föremål, skedar, ringar, armband och kunde fly efter att ha sett en ring. Hon jagade allt vid åtta veckors ålder; cyklar, motionärer, bilar, mopeder. Hon kastade sig efter människor vi passerade på gatan eller vrålade och hoppade om vi mötte någon utomhus. Jag log och vinkade till folk som skakade på huvudet. Vad skulle jag göra? Visste också att detta skulle bli bra. Jag matade hunden genom hennes första år och det fungerade. Efter fyra år kunde hon följa med överallt och efter sju år märkte ingen annan någonting. Jag använde henne på kurser och med hundar som hade stressproblem vid hundmöten. Hon var fantastisk och kanske just så fantastisk för att hon gått igenom svåra upplevelser och klarat av det. Jag visste att jag bara kunde hantera hennes stressuppgångar genom att erbjuda henne ett alternativ. I hennes fall var mat bra. Jag är alltid väldigt noga med att belöna det beteende jag tycker är bra. Det är det säkraste sättet att påverka en hund långsiktigt. Det konstaterades senare att Soki hade fel på sköldkörteln och behandlades för det, men hon hade också Addison kom man på och om man får medicin för sköldkörtelproblem och har Addison – binjurestörning – då dör man och så skedde.
Säterjäntans Fnissa
1986 – 1986
Kom till mig vid 26 månaders ålder, jag sökte stor, ”hundaggressiv” schäfertik. Findus kallad av grannbarnen för att hon var barnvänlig som välling. Lärde många barn att bli trygga med hundar. Fnissa hade många etiketter, många handlade om stress. Jag ville se om en ”hundarg” hund verkligen var det, och hon fick flytta ihop med Kim och Silla. Fnissa var väldigt osäker första tiden, och gjorde några felbedömningar som stressade och osäkra hundar kan göra. Med hjälp av mina två andra hundar, motion, noll krav på henne, rutiner och många belönade erbjudanden, blev Fnissa duktig med andra hundar, fick god impulskontroll och slutade vara utåtagerande. Juvertumörer som spreds till lungorna avslutade hennes liv alltför tidigt.
Nelson
F. 1985
Kurshund som var vild och avlivningshotad 14 månader gammal. Jag fick ta över honom och utsatte honom för motion. Han hade det svårt ett tag och ville inte gå ut alls. Kim, Silla och Nelson samt katten Murre-Tufs var tålmodiga patienter på barnens djursjukhus. Nelson åt inte upp någonting, han orkade inte. Nelson och Silla badade i allt, även illaluktande småsjöar, där endast ett skumt indiskt schampo tog bort doften. Efter 18 månader hos oss fick Nelson en ny familj – som blev hans livet ut.
Silla
1984 – 1998
Silla kom på valp/unghundskurs och var väldigt resursrik. Bl a gick hon inte att kalla in. Efter tredje kurstillfället hade hundägaren givit upp och jag köpte henne. Silla åt leksaker och var vild och väldigt snäll. Motion rättade till en del – så småningom, hon blev lugnare och fick t o m cert på utställningar. Silla reste också små barn, vi hade inga i familjen längre, men hon hade koll på främmande barn och ställde sig till förfogande om hon fick. Silla kunde bli väldigt entusiastisk över en hare, men gick faktiskt att kalla tillbaka. Blev godkänd som ”viltren” då hon inte jagade papperspåsar. Var duktig på eftersök.
Havregölets Essie ”Kim”
1979 – 1993
Avlivningshotad och utlagd till omplacering. Kamilla dog i oktober och nu var det början av november. ”Värdelös”, sa en välkänd hundtränare, som haft hunden hos sig i tre veckor. ”Jagar rådjur, usel draghund och olydig”. ”Den hunden kan jag lugnt köpa”, tänkte jag och så skedde. Stockholms Hundägareförening sålde Kim till mig, stort förtroende, andra fick hyra sin hund. Fantastiska Kim, lite barnarg först och lite tjafs med Mumma, världens bästa draghund, räddade oss i fjällen från svår snöstorm, hittade leden och följde den till säkerheten. Outstanding med hundar, socialt skicklig och sagolikt ”snäll”. Och stolt, förlät aldrig en åthutning från någon, såg aldrig den människan mer, den personen blev osynlig.
Tellus Rumba ”Mumma”
1975 – 1982
”Barnexperten”, som reste vingliga små barn. De fick ta sig upp via hundöron, läppar och skinn och Mumma stod kvar tills barnets stod stadigt. Mumma skadade ett ledbandsfäste på ett bakben i köket på gamla veterinärhögskolan, när jag praktiserade där, hon var 5 månader och det blev aldrig riktigt bra, hennes ben. Hon fick kraftig spondylos med tiden. Det var min första stresshund. Skällig och osäker vid 8 veckor, jag förstod inte varför, men hon blev trygg, lugn och väldigt klok och en fantastisk draghund. Jag hade bestämt redan innan vi sågs första gången, att aldrig korrigera henne, utan jag skulle avleda hunden konsekvent. Eftersom jag aldrig bekräftade hundens utåtagerande och skällande, utan konsekvent erbjöd henne något annat, så ”släckte” jag ut hennes reaktioner. Hon var livrädd för vår första baby i ca tre dagar, därefter var hon barnexpert.
Tellus Kamilla
1965 – 1980
Nästan 16 år fick vi ihop – från det jag var tonåring till att jag var småbarnsmamma. Uppfödd på matrester, orädd, framåt och bara ”min” hund, vilket innebar att jag oavsett sjukdom eller väder måste gå ut med henne. Ingen annan dög. Dressyrkurser, lydnadsträning, utställningar, tävlingar och vorstehklubben, där jag fick veta att ”det var ingen hund för fruntimmer”, mentaltestad plus 3 – något hård, – en stöttepelare i livet. Hon kunde vara lös överallt, inne i Stockholm, lämnade inte trottoaren. Ropade jag ”bil” gick bort från vägen. Jag tränade med ”gamla” metoder, även om jag jämförelsevis var mild. 1969 hade jag en valpkull och fick en rejäl tankeställare, då Kamilla bemötte sina valpar, som jag bemött henne. Där i juli 1969 bestämde jag mig att aldrig någonsin mer konfrontera en hund. Det fanns inte något publicerat om vad man skulle göra istället, jag fick börja tänka… Kamilla var inte en okomplicerad hund, hennes beteende med andra hundar, var det som gjorde att jag fattade beslutet att jag skulle lära mig allt om hundkonflikter och förstå orsaken och hitta lösningar.
Tellus Jossi
1963 – 1965
Min första egna hund. Det var inte lätt att vara barn & vara den som visste något om hundar och samtidigt ha föräldrar som ”bestämde”. Jossi var okopplad 99% av sitt liv. Hon väntade lös utanför affären eller i en trädgård, med eller utan staket. Hon följde med liten bror på otillåtet äventyr och blev påkörd av Roslagsbanan. Ordlös tragedi för mig.
Ingrid Lingmark 