”Stoppa oplanerade och ofrivilliga hundmöten”

Jag hittade en Facebook sida med denna rubrik och kände ”Vad är det som händer?”

Instruktörer lär ut att deras hund är sjuk? Ska då andras hundar stoppas med blockeringar eller så vrider man eventuellt om örat på den andra personens hund.

Vad lär man sin hund då?

För det första är det ett direkt brott mot lagstiftningen att inneha en hund som beter sig aggressivt, d v s inte klarar av en oväntad hundkontakt. Den hunden ska allra minst ha munkorg.

I den fostran, träning och hantering du bibringar din hund ingår att kunna ”klara av” din hund. Du måste kunna nå din hund – god stressnivå – kunna läsa av den och kunna tolka den. En hund som får umgås med andra hundar, möta dem och som har en hundägare som inte är hundaggressiv – utan beter sig vänligt får en hundvänlig hund.

Jag ser så många göra sina hundar aggressiva, osäkra och socialt underutvecklade. Instruktörer och utbildare verkar ha noll kunskap om hundars beteende, skriker, gapar, slår, ingriper, överfaller och beter sig helt huvudlöst. Vad är syftet?

Den osäkerhet som ropen på andras uppkopplingar påvisar hos den ropande hundägaren är farlig. Man stannar upp, stramar in sin hund, ställer sig lite framför eller trycker sin hund i backen och skriker ”koppla din hund”. Vad lär man sin egen hund då. Den enda hund man faktiskt har kontroll på.

Folk som gått kurser i inlärning, som tränar och tränar och kan nada i verkligheten. Den yttersta essensen på en verkligt god hundhållning är en världsvan, hundvan hund med en väl utvecklad hjärna. En hund som förmenas sina sociala kontakter, en hund som förmenas förmågan att lösa konflikter, en hund som inte får fräsa ifrån, en hund som lever isolerad, den hunden är det synd om. Den hundens hjärna är inte fullt utvecklad.

Jag har mött så många hundägare som tror att hunden är ”arg” på andra hundar. Jag SER att det är inget problem att möta den hunden. Min hund kanske fräser ”lägg av” 2-3 ggr och sedan kan hunden umgås. Mina hundar sedan 70-talet möter och bemöter andra hundar med sociala problem. Mina hundar är vänliga, varsamma, gränssättande och väldigt hunderfarna.

Det finns hundar som har det svårt, de kan ”överfalla”. Men de överfaller inte en hund som SER att den kommande hunden är stökig. Jag har absolut mött sådana hundar, men jag brukar börja umgås med dem och deras ägare.

Jag tog mig an en stor hundaggressiv schäfertik som sällskap till mina tikar. Hon fördes ut i dubbla koppel och halsband och jag säger ”släpp henne”. Efter ett tag släppte förlamningen hos den som höll i kopplena och schäfern vrålade fullraggad i full fart mot mina tanter, som genast sänkte nosen i samma buske. De såg att det var en jätterädd schäferplutt som hojtade. Schäfern sprang fram och nosade hon med och sedan var det klart.

Hundarna flyttade ihop hemma hos mig och efter sedvanliga ihopflyttningskonflikter av mindre art levde de ihop i många år tills de avled av ålder. Schäfern blev väldigt hundsnäll.

Att räkna med att alla mötande, friska, glada, busiga, normala hundar är ”mördare” är ett helt nytt påfund. Hundar har umgåtts i tusentals år, de är suveräna på att hålla fred.

Du har en hund, ha kontroll på den och kontakt med den. Du kan aldrig relatera din hunds reaktioner som omgivningens ansvar. Du varken kan eller bör kontrollera omgivningen heller.

Jag bor på en plats där de flesta hundar umgås från pyttesmått till stort och har gjort i de 30 år jag bott där. Visst finns det kontroverser, vissa hundägare är mer aggressiva än andra. De som tidigt börjar kontrollera sin hund och andras – de får problem. De som är ovänliga, skriker, ingriper, hotar, de får rädda och griniga hundar. Ren träning.

Det är hundägaren som har problem inte hunden.

Det enda skydd din hund har är sin erfarenhet, sitt självförtroende och din kunskap. Tänk på det.

Under alla mina dagliga hundpromenader i decennier har jag mött så mycket hundar och jag har aldrig känt mig rädd eller hotad. Min hund f 98 blev påhoppad och biten i stallet av två hundar, det var mörkt och plötsligt. Trots misstro från bägge håll blev hundarna helt ok med varandra och varje hund som kom med mig blev accepterad av dem. Erfarenhet och kunskap och tillit.

De flesta hundpromenader är ”pynt”…

Att få sin hund att verkligen fungera med andra hundar, så att du kan säga (som jag kan) jag litar 100% på min hund, det är en lång resa. Jag har sagt så med hund efter hund och andras hundar också – sedan 70-talet.

Hundmöteskurser, hundpromenader – jag har också hundpromenader – är inte fel, men de är en del av den resa och utveckling som både du och din hund måste genomleva.

Hundpromenader där hundarna INTE får hälsa??? vad är syftet? Hundar lär sig inte att inte hälsa – de lär sig frustration.

De hundar som levereras till sin nya familj innehavande en god stressnivå = väl uppfödda, de hundarna har ett ”normalt” hundintresse. De kan med lätthet avstå från möten, har god impulskontroll och tål många ”hundägarfel”.

Motsatsen  – lite stressad eller mycket av den varan redan vid 8 veckor – de hundarna klan bli riktigt besvärliga av en inte-hälsa-hundpromenad. Redan på 80-talet konstaterade Lars Fält via en undersökning att hundar som gått kurs (i koppel) var mindre ”föriga” efter kursen än innan.

Att hantera en stresstartad hund med livlighet och kamplust genom koppelsituationer kräver skicklighet, lyhördhet, planeringsförmåga, flexibilitet, kunskap och rätt mycket humor. Förr i tiden fanns det hos instruktörerna stor insikt i att vissa hundar var mer än andra. Idag är det inte så. Varje instruktör är ett resultat av sin erfarenhet. Och en del har mer teori än praktik. En teoretisk bilmekaniker borde bli chockad av den oljiga verkligheten.

Se hundpromenaden som en teknikmöjlighet. Prova fix och tricks, se vad som passar din hund, men låt inte någon annan bestämma över dina närkontakter med andra hundar. Det viktigaste är att du inte skadar din hund eller någon annans. Blir din hund väldigt intresserad av en annan hund och det är ömsesidigt, låt dem få träffas.

Allting annat är oerhört auktoritärt.

Att verkligen utveckla sin hund socialt är en flerårig resa. Ju fler möten din hund får ha desto mer utvecklar den sin hjärna.  Att vara socialt lyhörd och skicklig gör hunden trygg och riktigt smart. Den lär sig också avvärja konflikter och bemöta hundar som är osäkra och kan bete sig aggressivt. Stora hundar som små.

Att ta sig igenom rädslor, att våga försöka igen och att förstå vad som händer och att kunna bryta negativa mönster, det är verkligt ledarskap. Du måste vara vuxen uppgiften själv, först då kan du lotsa någon annan.

På 60-talet när jag gick på dressyrkurs i ridhuset på gamla veterinärhögskolan hos Georg Enecrona, då gick vi ”fot” en bra stund och i pausen släppts alla hundar lösa i manegen – stora som små, mest schäferhannar – och det gick alldeles utmärkt.

Efter det var hundarna neutrala sins emellan och fokus låg på enbart på träningen.

En hund som får sitt hundbehov tillgodosett tål bättre att avstå. En hund som får sitt hundbehov tillgodosett väljer helt på egen tass utan styrning bort vissa hundmöten eller avstår med lätthet via en lågmäld gest eller viskning från hundägaren.

Jag ser ”utbildade instruktörer” dra bort sin hund och ”neja” . Inget förstärkning av korrekt beteende hörs.

Själv backar jag två steg och belönar hunden med blick, mat, ljud när den följer mig. Behöver jag dra bort hunden – då är jag för nära och min hund för otillfredställd hundmässigt.

De vardagliga hundmötena kräver sin man, hundpromenader kan vara en liten del av denna resa. Men ställ krav…..

Bäst är lösa promenader.

Stockholmsnytt 27 aug 2012

Jag har jobbat som journalist i årtionden och det är både en möjlighet och ett stort ansvar. Som skribent kan man förhålla sig saklig så gott som någon människa kan det (har läst vittnespsykologi en gång i tiden) men försöka i alla fall. Man kan också ha en avsikt. En avsikt att bevisa något genom att inte nämna eller nämna, utelämna, klippa repliker och skapa en helt annan betydelse än vad avsikten och ”sanningen” var.

Då handlar det inte längre om journalistik, utan då sprider man propaganda, lobbar för en åsikt mot en avsikt. Det är farligt och ett maktmedel. Inte alls journalistiskt mer.

27 aug Stockholmsnytt – huvudannonsering: ”Det blir allt populärare att importera utländska hundar. Veterinärer oroas av risken för spridning av smittsamma sjukdomar” osv.

Det finns en del hundar från länder, där man hänger hundar, slår ihjäl dem, låter dem ligga ute bundna hela livet utan skydd eller fångar upp dem på gatan och låser in dem på ca 10 kvm livet ut, flera hundar på denna yta. Många människor i dessa länder tycker om djur/hundar och vill verka för att så många som möjligt får ett gott liv.

Det skrivs inte en cm om bakgrunden till att dessa hundar finns för omplacering. Som journalist bör man göra en analys av bakgrunden, om man är seriös…. Dessa hundar finns tillgängliga på grund av elände, fattigdom, okunnighet och djurplågeri.

Så finns det människor i Sverige och andra länder med mer modern hundsyn som är villiga att ta emot oönskade hundar i sitt hem. Därför sker det import.

”Antalet hundgårdar växer”??? Både påståendet om ökad import och ökat antal hundgårdar – hur vet Stockholmsnytt det? Vad betyder hundgård?

Därefter pratar man om smuggelhundar, är det någon som räknar dem? Hur vet man detta? Tullen brukar vifta förbi bilen med hunden i, trots att man kör in vid grönt. Är det smuggling? Hunden har chips, hundpass och vaccination.

Sthlms nytt citerar också Beck Fries (från gamla inslag) om att utländska veterinärer de – minsann – de är så opålitliga – så att stämplar vad som helst – utan åtgärd. En ganska grov och grav anklagelse. Exakt vid vilken gränspassage börjar veterinärerna bli skumma och ohederliga. De svenskar som studerar utomlands till veterinär, blir de också vidlyftiga med stämplar. Grundlöst s-tsnack med avsikt?

I Uppdrag Granskning rörande import av utländska hundar intervjuar man en person om just detta och redigerar bort halva svaret, så att personen verkar påstå att hundar stämplats utan att t ex vaccinerats. Också manipulation med avsikt. Propaganda inte journalistik.

Om det verkligen finns missförhållanden så tål Uppdraget Granskning.

Sanningen som jag känner den är att importerade hundar är friska, trevliga och vaccinerade på ett hederligt sätt. Samt till glädje för samhället.

Den journalistik som Stockholmsnytt gett prov på vid flera tillfällen i hundfrågor är okunnig, fördomsfull, oanalyserad och riktigt usel journalistik. Samt farlig – hur vet jag hur Sthlmsnytt sprider ”nyheter” i någon fråga och vinklar sig.

Vill man verkligen påverka importen av utländska hundar – även avelshundar – så bör man medvetandegöra bakgrunden till värnandet om dessa djur och påverka till en förändrad hundhållning i dessa länder.

Du som läser och lyssnar till nyheter – var kritisk. Nyheter om ”aggressiva hundar som bitit” publiceras gärna i TV 4 nyheter vid 22-tiden. Då har föräldrar tid att lyssna. Så gör man reklam, inte journalistik. De flesta hundar lever i barnfamiljer. Det är andra fritidsaktiviteter som skadar barn.

Likaså publicerar man sällsynt sällan något gott om hundar på insändarsidorna. Senast hade Metro rubriken på en insändar  ”Hundägare är läskiga”, vilken annan grupp människor får man skriva så om.

Om det nu inte är medvetet så speglar det omedvetet en inställning som påverkar människor. Hundar är en oändlig emotionell resurs som vårt samhälle aldrig varit utan. Jag har i mitt liv mött mycket mer våld från människor på skilda sätt än från de massor av hundar jag mött, känt och levt med, jag känner mig aldrig otrygg med en hund. Det är också en statistisk sanning.

 

Såg ett program av/med Cesar Millan…

Vad jag ”gör” hundmässigt är att visa människor hur de ska betrakta, bemöta och hjälpa sig själva och hunden att fungera väl socialt. Jag har dels lång praktisk erfarenhet, har rastat andras hundar sedan 50-talet och egna sedan tidigt 60-tal och jag kommer alltid att få ”hundsnälla” hundar.

Kunskap, analys, tilltro och att våga möta sin egen rädsla för ”slagsmål” är det som krävs av oss alla. Signaler och skilda beteenden är till viss hjälp, men mer stjälp mestadels, det är hundägaren som tränar sin hund att reagera och agera. Alla hundar kan umgås i princip.

Såg två russlar i samma familj 11 och 8 år i programmet, de var tre först men en omplacerades då de började ”slåss”.

Min första tanke var att en hund inte var frisk. De hade plötsligt rykt ihop – alla tre – och börjat slåss????

Om man tänker så här, vi djur – däggdjur – kommer från samma stam och hur sannolikt är det då att människor plötsligt börjar slåss – helt utan grund. Irritation, frustration och gärna långvarig sådan, kan leda till att människor verkligen ”ryker” ihop. Helt utan anledning – upplevd anledning eller verklig – är det i princip aldrig.

Hundar har alltid begripliga skäl för sina konflikter. Hundslagsmål – vad det nu är – är alltid ett symptom. Hundar försöker undvika konflikter så gott det går.

Frågan var varför slogs dessa tikar. Vissa raser uttrycker lättare sin irritation med öppen tydlig konflikt, andra blir mer introverta.

När jag träffar en hundägare kan jag fråga om vissa saker, nu fick jag tolka in sannolikhet. Eldressyr dök upp, hundägaren biten, hundarna bitit varandra, de verkade i övrigt väl hanterade. Min slutsats, stort ingripande från hundägaren  och korrigeringar av fysisk karaktär. Stora åtgärder utan lugn förvärrar problemet.

När CM släpper ihop hundarna undviker de varandra, man försöker provocera dem och ett kort inslag visar lyft i nackskinnet och petande med fingret i veka livet. Varje konfrontation ökar sannolikheten för en ny sådan.

Man behöver inte tussa ihop hundarna för att se vad som kan göras. Att belöna det beteende man önskar räcker långt och ända fram.

En hund som blivit ”påhoppad” av både hund och människa känner sig kränkt. D v s hundens stressystem går på vid liknande situation och en i handling snabb hund som terrier (eller vorsteh) agerar direkt. Att känna sig ”kränkt” är en fysiologisk reaktion. En lättstressad – kränkt  hund agerar lättare fort och fel.

Så den långa scen som följer där CM med domnande fötter håller damerna isär är konsekvent. Två kränkta hundar.

Hundarna tas med till hägnet, där den äldre hunden visar olust, mår inte bra tänker jag, och den yngre är helt ok. CM pratar om dominans och annat mumbojumbo, vad är dominant?. Ge mig en definition.

Hundarna ryker ihop och den gråa pitbullen kommer in för att bryta och blir bortsparkad. Har man kontakt med sin hund, då litar man på den och förstår vad den gör. CM pratar om att hundar dödar hunden med fel energi, låg energi. Han menar stressnivåer men vet inte det. De hundar som reagerar aggressivt på en hund som visar olust, är de som själva inte mår bra jmf människan.

En frisk ”okränkt” hund med fysiologiskt god stressnivå reagerar INTE med aggressivitet på en osäker hund. Däremot kan den rusa fram för att bryta en konflikt. Vilket missuppfattas av människan.

Så CM har inte så god tillit eller kontakt eller kan avläsa sina hundar att han vågar låta dem sköta processen.

Han avslutar där, säger sig inte ha tid att fullfölja hundarnas vidare utveckling. CM lägger också till på slutet att den äldre hunden är allvarligt sjuk. Vilket hittills varit fallet i mitt material.

Sannolikt har den äldre hunden på något sätt insjuknat, sänkt förmåga och smärta upplevs av hundar som riktigt jobbigt. De brukar börja minska i aktivitet, morra, kanske fräsa, göra utfall mot hundar och folk eller bevaka en annan hund i familjen. Hunden visar symptom, den är inte ”dum” och behöver korrektion.

När man korrigerar ”morrisen” visar man de andra hundarna att den hunden ska korrigeras. Man startar ett krig helt enkelt. Den ”svaga” hunden som inte mår bra blir kanske ”påhoppad” och så infaller korrigeringar från människan och läget trappas upp.

Vad ska man göra? Ändrar en hund beteende långsamt eller plötsligt – gå till veterinär och hundfysioterapeut eller naprapat. En frisk hund ändrar sig inte från tolerant till grinig utan skäl.

Vid direkt konfrontation, morrigt och stelt läge, backa ifrån och avled. Prata vänligt – erbjud alternativ. Man kan prata en hund till en annan sinnesstämning.

Kom ihåg att det är den hund som har problem som stökar.

Det finns saker som CM säger som jag köper rakt av. Han är heller inte rädd för att bli biten. Drar man inte åt sig sin hand så blir det bara som en apportering, jag vet.

Men våld är bara våld. Våld skapar nytt våld, använd hjärnan istället – mycket roligare. Stökiga hundar visar symptom. Hundar förändras av förstärkning/belöning.

Mina påstående grundar sig på studier av hundar och deras konfliktbeteende sedan 70-talet, varav jag filmat vardagssituationer sedan 1998.

Om hundaggressivitet

Jag brukar läsa vad som skrivs om ”hundaggressivitet” och inget av det stämmer med mina erfarenheter, mina filmer eller hur de hundar beter sig som jag följt i hela deras liv. Hundar har konflikter – det är nödvändigt för att något socialt liv ska fungera – men konflikter ska leda till funktion, social funktion.

Det finns hundar som upplevs bete sig ”fel”. Dessa hundar rynkas på näsan åt, de korrigeras, de utsätts för skilda metoder och sällan blir de ”bättre”. En hund som stökar, skäller, beter sig aggressivt, den har symptom. Den är inte ”dum”, ouppfostrad, arg eller för lite ”nejad”. Den mår inte så värst bra, då får man högre stresshormon och de hormonerna måste ur systemet. Helst via återhämtning eller vilsam aktivitet som promenader och en hel del självbestämmande. Hunden bör få bestämma en del själv.

Det finns inget annat sätt att möta stresshormoner. Först när de är på en god nivå – då kan man eventuellt träna in ett alternativt beteende. Vägen till en normalstressad hund är lång, mödosam och full av klumpiga kommentarer, men det går att komma runt svåra stressproblem – med tålamod, stöd och lite tur.

En hund med akuta stresspåslag är ganska så lätt att ”träna”. Det är ofta de hundarna som visas i träningsvideor och som väljs ut för praktik. Jag förstår detta fullt och helt. Tränaren vill sannolikt skapa hopp och tillförsikt, de flesta hundar har ju börjat utveckla sin problematik successivt.

Men de hundarna som faktiskt biter och som ramlar ur alla ramar, vad gör man med dem? Stressminskande åtgärder i kanske år. Även om hunden har ont, är sjuk så kan man minska hundens stress via återhämtning och en väldigt förutsägbar tillvaro med noll utrymme för korrigering.

Det dyker upp träningsgurus som via träning kan lösa PTSD – varför jobbar inte dom med människor om man kan träna bort posttraumatiska stressyndrom. Inget är absolut men i ett akut skede som kan vara åratal långt – går det inte att träna. Om det går så är hunden inte så skadad. Man kan i vissa lägen möjligen avleda.

Visst ska man erbjuda hunden alternativ och försöka hjälpa den vidare i livet. Men en träning som innebär det minsta krav förvärrar hundens tillstånd. Hur stresskadad en hund är är givetvis individuellt, men allting som är målstyrt, kravfyllt och prestationsinriktat kan bara fungera om hunden visar sin stress via apati istället för att leva ut den.

Jag läser ”istället för att kasta sig in i slagsmål, ger de flesta hundar avståndsökande signaler….många hundar har gett upp de subtila signalerna och hoppar direkt till att visa aggression” …. fullständigt påhittat. Jag förstår inte och det jag tror att det står är inte sant.

En hund med god stressnivå, d v s frisk, hel, varsamt bemött i en god relation, inte traumatiserad, vuxen och med behoven tillgodosedda SLÅSS INTE, SLÅSS ALDRIG!!!!! men den har konflikter.

En vuxen hund kan ”säga till” en slyngel – upplevd sådan. Det är den vanligaste konflikt situationen, med åren kan en ägare med god hundkontakt avstyra mindre goda idéer i den vägen, oftast baserat på den andra hundägarens förväntat  instabila natur.

Unga hundar kan hamna i konflikt på grund av bristande erfarenhet. Det är mycket bra för erfarenheten, inga skador, pinsamt mest. Helt normalt. Utan konflikterfarenhet riskerar hunden att bli skadad i högre utsträckning. Mina hundar sedan decennier ser och avvärjer konfliktungar och sedan fungerar det. Att bli social kallas det.

En vuxen hund som ser över unghunden, nosar i backen, tittar bort, gäspar, vänder ryggen mot – är en säker hund och erbjuder alternativ till att bråka. Istället för att fokusera på det som inte fungerar, börja berömma det som fungerar hos din hund. Lyft fram funktion, var vänlig själv också mot andra hundar och hantera dina egna rädslor bit för bit.

Det är din skyldighet mot din hund att förstå dess umgänge med sina artfränder.

 

 

 

 

Min insändare till mitt-i i somras

Metro kämpar på…

Vad är syftet med löpsedeln ”Tusentals skadas av sina husdjur varje år”? 7000 skadas av insekter, är det ”sällskapsinsekter”? En sorts jämförelse eller…

Metro skriver att ”6600 skadas av sin hund”.  Hur många skadas av sin byrå, sina mattor eller sitt badkar? Jag undrar om Socialstyrelsen (som uppges som källa) vet detta.

Det finns ca 750 000 hundar i Sverige och 6600 av dessa blir ett tal som är mindre än en promille. Vilka skador åsyftas? Jag har varit med hundar dagligen, både egna och andras. Jag har varit ensam med dessa sedan jag var fyra år. Jag har blivit biten, men aldrig allvarligt och aldrig oförväntat. Det minst farliga i mitt liv är mina dagliga kontakter med hundar. Eller mina hästar för den delen.

Jag har t ex slagit mig på tummen fler gånger med en hammare än jag blivit rispad av en hundtand. Hästarna har trampat på mig någon gång vart 10:e år, men hammare och spik – det är farligt det.

Jag är dödligt allergisk mot getingar, men jag är inte rädd för dem och har lärt mig en del om deras beteende och det har gått bra i åratal.

Vidare skriver Metro att ”hunden biter PÅ armar och ben”. Jaså – första gången jag hör det.

Hunden har inga händer, den har sin mun. Hunden använder sin mun till många saker också för kontakt. Alla som lekt med en hund vet att hunden morrar och biter försiktigt i leken. Vi som leker håller handen stilla i hundens mun. Är vi rädda? Inte jag.

Jag minns när en äldre släkting till oss fyllde 70 och vi var där på kalas, min son var 7-8 år då och han lekte med en gästande dvärgpudel. Efter ett tag kom han till mig och frågade ”biter hunden mig”? Han hade lite smårispor på händerna och jag sa ”det verkar så” och han sa ”jag bara undrade”. Visst var pudeln inte helt snäll, men min son var inte rädd utan handskades med situationen precis som om han hade lekt i skogen och rivit sig på några buskar. Precis som vi alla får göra med ”bitska” människor.

Vi kan springa till polisen, gömma oss i en garderob eller handskas med situationen. Vad vill vi uppnå, vad ska våra handlingar leda till? Vi har alla ansvar i livets skiften och hundar och hästar är mindre farliga än omgivande människor.

Livet är farligt, det leder obönhörligt till döden. Vi kan leva våra liv i total kontroll, inte resa, inte gå till skolan, inte möta utmaningar, undvika djur och liknande skaderisker. Vi kan också få ett varierat och erfarenhetsmässigt rikt liv och riskera en rispa från en hundtand eller att bli trampad på tån av en hästsko. Är det verkligen ”farligt”?

Farligt är att köra 50 utanför skolor, strunta i högerregeln, pressa människor att arbeta bortom all återhämtning, det är farligt, tom livsfarligt.

Media just nu med Metro i täten presenterar oanalyserade pseudonyheter. Läkare anmäls och fälls i procentsatser medan hundattacker handlar om promille. Själv har jag trots miljarder hundtimmar aldrig varit med om en ”hundattack”, det är nämligen en tolkningsfråga. Ungefär som om jag som inte kan prata kinesiska ska bestämma om det är kinesiska som talas och vad som sägs. Så agerar man i hundfrågor. Istället för att bygga erfarenhet och kunskap. Just när det gäller hundar är brist på kunskap viktigast iallafall i media.

Är man tillräckligt okunnig i ett ämne så skäms man inte ens för sin okunnighet.

De allra flesta hundar – 99,5% enligt Socialstyrelsen egen procentsats – lever sina liv som de kärleksfulla, vänliga, varsamma, fredliga och toleranta varelser de är. Metros artikel är rent trams.

Fortfarande inte ett ljud om hundens (och hästens och andra djurs) roll och betydelse för dem som lever med dem. En så ensidig journalistik är ren propaganda och det finns det otaliga historiska bevis för att det är riktigt FARLIGT.

Tidningen Metro och hundarna

Idag på framsidan av Metro: (stor rubrik – nästan halva framsidan) ”Hundbiten fick ansiktet räddat” = 3 spalter. 1-spalt ”Mamma misstänk ha mördat sina pojkar”

Hur tänker man på Metro? ”Barnamord vanliga – hundattacker sällsynta” eller…?

Inuti tidningen står det att hundägaren ”attackerats” av sin egen hund. När eller om min hund biter mig så har JAG eller någon annan person så djupt skadat den hunden att den är desperat bortom allt förnuft. Hunden mår inte bra. Inte sällan är hunden fysiskt skadad och har ont, kanske morrar och då blir hundägaren rekommenderad (ofta) att bestraffa hunden. Varför en hund morrar, det verkar ingen fundera på.

Okänsliga människor som struntar i sådant trams som eftertanke, insikt och förståelse, dessa människor verkar Metro vilja lyfta fram.

Förra veckan inleddes i Metro av Alexandra Pas… som ombad mig såsom varande hundägare att plocka upp efter min hund. Jag kör 30 utanför skolor, har aldrig snattat något någonsin, är ärlig, hederlig, varsam, omtänksam, kör aldrig mot rött, släpper över fotgängare genomgående vid övergångsställen – vad är det som får Alexandra att tilltro eller misstro just mig med slarv med bajspåsarna? Inte helt lätt med långa sträckor utan soptunnor att slänga dem i + att jag har tre hundar. Jag känner mig påhoppad och förminskad och jag tycker hon är direkt oförskämd. Usch!

Sedan fortsatte Metro med att berätta om hur joggare ska känna sig trygga i skogen med summeringen ”lösspringande hundar största hotet”. Hotet mot vad?

Jag har tillbringat hela mitt liv – mer än ett halvt sekel i skogen – och jag är rädd för joggare och svampplockare och andra aggressiva personer. Jag har aldrig skrämt eller antastat någon, men jag har blivit skrämd, hotad, knuffad, utskälld och min stackars hund har blivit slagen. Men som hundägare är jag ingen riktig människa. En hundägare tål att bli skrämd och hotad. De senaste gångerna då jag gjort mina filmer om hundbetéende lyckats filma ATTACKEN på mig.

På videon ser man min stillsamma hund och den arga mannen. Man hör hans hot om våld och polis och man hör mina helt överröstade försök att bemöta en riktigt aggressiv människa. Jag har nu lyckats fånga tre attacker på film – hur kul är det att bli antastad av arga (unga) män? Hur trygg är jag? Hunden motiverar påhoppet?

Dessutom springer min man (han har ett antal maror bakom sig) och han har aldrig blivit påhoppad av någon hund. Däremot tycker han att det är pinsamt att hundägare är rädda för honom.

Till sist skrev Metro om hunden som bitit en häst i Malmö. Vi har häst och har umgåtts med hundar och hästar i decennier, vi har mött hundar ute och haft hundar i stallet och vi har presenterat våra nya till oss omplacerade hundar för våra hästar. Schäfern t ex vrålade i örat på hästen 3 ggr och våra trygga, aldrig slagna, lugna och hundälskande hästar rörde inte en min. Schäfern fick ingen förstärkning på sin rädslereaktion och beteendet dog ut direkt. Aldrig att någon av våra hästar skulle bli rädda för en hund, tvärtom.

Idag hade också Metro statistik från Socialstyrelsen om antalet ”hundattacker” i Stockholm? C:a 40 per år – anmälda eller fällda? framgår inte, men det blir om det är korrekta siffror ca 0,02 PROMILLE av hundarna per år, det är inte ens statistik. Sedan vad är en ”hundattack”?

Som journalist (jag vet, jag har skrivit för tidningar i nästan 30 år) så kan man vinkla, utelämna, ge halva påståenden och skapa påverkan vars konsekvenser för den enskilde inte Metro bryr sig om alls.

Men det allra allvarligaste är när journalistik är så korkat ensidig. Aldrig en rad om det djupa personliga allvaret bakom ett hundinnehav. Jag hade aldrig överlevt min barndom utan grannarnas mer eller mindre speciella hundar. Hundar är en enorm emotionell oas, läker barn och rustar dem där människor brister, utan hundar blir samhället än mer emotionellt torftigt.

Läs inte Metro – de är inte trovärdiga…

Behöver hundar träffas?

Jag hör så väldigt ofta att hundar INTE behöver träffas. En del säger t o m att för hundar över 2 år är det för sent att träffa andra hundar. Hört av instruktörsutbildare  på föreläsning.

Ursäkta hur vet vi/någon detta? Snacka om att förmänskliga hunden. Vi/du/jag tycker åt hunden. Vi vill ha kontroll/kontrollera hunden och livet runt den. Om vi undviker hundmöten annat än kopplade och på håll, då slipper vi att vara hundägare på riktigt. Hunden får anpassa sig till mig, till vad jag tycker.

Lars Fält har noterat vid hundpromenader att äldre hundar tar färre kontakter. Nu vet inte jag åldersfördelningen vid skilda promenader, men jag har funnit att äldre hundar låter sig uppvaktas av yngre och tar mer sällan kontakt med dem först. Äldre hundar leker – om de leker – mest med yngre hundar och då finns det element av fostran i leken.

Viss försiktighet iakttas om två hundar är jämnåriga och ganska jämbördiga, många sådana hundar håller medveten distans.

Men jag har inte funnit något belägg för att hundar inte vill umgås när de är äldre eller inte vill träffa nya hundar. Hunden blir sannolikt mer selektiv i sitt nära umgänge, men hundar trivs ihop.

De hundar jag filmar mest rör sig parallellt mestadels i sitt umgänge till vardags, men när de varit åtskilda ett tag så visar de stor glädje över att ses. Hälsar ordentligt.

Förnyelse sker – i de grupper där mina hundar ingår och har ingått – mestadels genom att yngre hundar börja ingå i sällskapet. En ung hund sätter fart på den äldsta stofil och det blir gärna stor grupplek där man jagar varandra och de yngre avslutar med att brottas mycket.

Jag tror att Lars Fälts fundering blivit en cementerad sanning som nu säljs – kostar pengar att höra – som en slutsats. Förvanskad information kan alltid bli riktigt destruktiv, vi har där alla ett ansvar att fundera på vad vi säger. Hörde jag rätt eller… Ingen skugga på Lasse.

Teorier är försök att beskriva verkligheten så att vi kan prata om den, inte absoluta sanningar.

För min del har jag 15 års nästan daglig dokumentär film av vanligt hundumgänge, vissa hundar har följts från vaggan till graven och ingen är eller har varit ledsen över att umgås med andra hundar.

Social interaktion är livsnödvändigt och väldigt utvecklande också för en hundhjärna.

 

”Nej”a vid hundmöten

Anders Hallgren skriver i Hundsport om att säga ”nej” snällt vid hundmöten.

Vad är ”nej” – vad innebär ”nej” vid hundmöten särskilt om du har en valp. Hunden är en hund, hunden har ett naturligt och sunt intresse av sina artfränder. Att titta på och efter andra hundar är totalnormalt.

Vad vill du? Vad vill du att din hund ska göra? Sannolikt vill du att hunden ska vara ”snäll” mot hundar, kunna möta andra hundar utan att göra utfall eller skälla.

Hur får du ett sådant resultat? Hur får du en avspänd hund som är vänlig mot andra hundar?

Om du försöker bemästra hundens förmåga att vara hund genom att ”neja” ett sunt hundintresse, vad gör du då egentligen och varför.

Hundar behöver möta och umgås med andra hundar – de har stor glädje av varandra – och kan bli väldigt nära vänner med en del av dem.

När din hund tittar på en annan hund mer eller mindre ivrigt så kan du spela med. Säg ”vilken fin hund vi möter just nu”. Låt din hund titta och fortsätt prata vänligt. Om du ger det tid och oavsett hur ivrig din egen hund är/blir så kommer din vänliga och glada röst att få din hund att söka kontakt med dig.

Du låter inbjudande, du bejakar den andra hunden och du och din hund får en gemenskap vid mötet. Om du låter glad vid belöningstillfällen, då tittar sannolikt din hund på dig, samma vid hundmöten.

Nejandet är bara en kontrollidé, glädje och samspel berikar din hund och utvecklar den. Du skapar en trygg och vänlig hund som kommer att söka din kontakt vid hundmöten, helt utan korrigering eller ”träning”. En god relation är detsamma som kontakt.

”Nej” är bara effektivt som stoppmedel då det timas väl och då räcker det med ett ”hupp”. Och så BERÖM. Direkt.

Jag har haft hundsnälla hundar oavsett bakgrund i mer än 45 år och säger aldrig ”NEJ”. Snällt eller ej. Jag säger HEJ PÅ DEJ.