Min insändare till mitt-i i somras

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Metro kämpar på…

Vad är syftet med löpsedeln ”Tusentals skadas av sina husdjur varje år”? 7000 skadas av insekter, är det ”sällskapsinsekter”? En sorts jämförelse eller…

Metro skriver att ”6600 skadas av sin hund”.  Hur många skadas av sin byrå, sina mattor eller sitt badkar? Jag undrar om Socialstyrelsen (som uppges som källa) vet detta.

Det finns ca 750 000 hundar i Sverige och 6600 av dessa blir ett tal som är mindre än en promille. Vilka skador åsyftas? Jag har varit med hundar dagligen, både egna och andras. Jag har varit ensam med dessa sedan jag var fyra år. Jag har blivit biten, men aldrig allvarligt och aldrig oförväntat. Det minst farliga i mitt liv är mina dagliga kontakter med hundar. Eller mina hästar för den delen.

Jag har t ex slagit mig på tummen fler gånger med en hammare än jag blivit rispad av en hundtand. Hästarna har trampat på mig någon gång vart 10:e år, men hammare och spik – det är farligt det.

Jag är dödligt allergisk mot getingar, men jag är inte rädd för dem och har lärt mig en del om deras beteende och det har gått bra i åratal.

Vidare skriver Metro att ”hunden biter PÅ armar och ben”. Jaså – första gången jag hör det.

Hunden har inga händer, den har sin mun. Hunden använder sin mun till många saker också för kontakt. Alla som lekt med en hund vet att hunden morrar och biter försiktigt i leken. Vi som leker håller handen stilla i hundens mun. Är vi rädda? Inte jag.

Jag minns när en äldre släkting till oss fyllde 70 och vi var där på kalas, min son var 7-8 år då och han lekte med en gästande dvärgpudel. Efter ett tag kom han till mig och frågade ”biter hunden mig”? Han hade lite smårispor på händerna och jag sa ”det verkar så” och han sa ”jag bara undrade”. Visst var pudeln inte helt snäll, men min son var inte rädd utan handskades med situationen precis som om han hade lekt i skogen och rivit sig på några buskar. Precis som vi alla får göra med ”bitska” människor.

Vi kan springa till polisen, gömma oss i en garderob eller handskas med situationen. Vad vill vi uppnå, vad ska våra handlingar leda till? Vi har alla ansvar i livets skiften och hundar och hästar är mindre farliga än omgivande människor.

Livet är farligt, det leder obönhörligt till döden. Vi kan leva våra liv i total kontroll, inte resa, inte gå till skolan, inte möta utmaningar, undvika djur och liknande skaderisker. Vi kan också få ett varierat och erfarenhetsmässigt rikt liv och riskera en rispa från en hundtand eller att bli trampad på tån av en hästsko. Är det verkligen ”farligt”?

Farligt är att köra 50 utanför skolor, strunta i högerregeln, pressa människor att arbeta bortom all återhämtning, det är farligt, tom livsfarligt.

Media just nu med Metro i täten presenterar oanalyserade pseudonyheter. Läkare anmäls och fälls i procentsatser medan hundattacker handlar om promille. Själv har jag trots miljarder hundtimmar aldrig varit med om en ”hundattack”, det är nämligen en tolkningsfråga. Ungefär som om jag som inte kan prata kinesiska ska bestämma om det är kinesiska som talas och vad som sägs. Så agerar man i hundfrågor. Istället för att bygga erfarenhet och kunskap. Just när det gäller hundar är brist på kunskap viktigast iallafall i media.

Är man tillräckligt okunnig i ett ämne så skäms man inte ens för sin okunnighet.

De allra flesta hundar – 99,5% enligt Socialstyrelsen egen procentsats – lever sina liv som de kärleksfulla, vänliga, varsamma, fredliga och toleranta varelser de är. Metros artikel är rent trams.

Fortfarande inte ett ljud om hundens (och hästens och andra djurs) roll och betydelse för dem som lever med dem. En så ensidig journalistik är ren propaganda och det finns det otaliga historiska bevis för att det är riktigt FARLIGT.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Tidningen Metro och hundarna

Idag på framsidan av Metro: (stor rubrik – nästan halva framsidan) ”Hundbiten fick ansiktet räddat” = 3 spalter. 1-spalt ”Mamma misstänk ha mördat sina pojkar”

Hur tänker man på Metro? ”Barnamord vanliga – hundattacker sällsynta” eller…?

Inuti tidningen står det att hundägaren ”attackerats” av sin egen hund. När eller om min hund biter mig så har JAG eller någon annan person så djupt skadat den hunden att den är desperat bortom allt förnuft. Hunden mår inte bra. Inte sällan är hunden fysiskt skadad och har ont, kanske morrar och då blir hundägaren rekommenderad (ofta) att bestraffa hunden. Varför en hund morrar, det verkar ingen fundera på.

Okänsliga människor som struntar i sådant trams som eftertanke, insikt och förståelse, dessa människor verkar Metro vilja lyfta fram.

Förra veckan inleddes i Metro av Alexandra Pas… som ombad mig såsom varande hundägare att plocka upp efter min hund. Jag kör 30 utanför skolor, har aldrig snattat något någonsin, är ärlig, hederlig, varsam, omtänksam, kör aldrig mot rött, släpper över fotgängare genomgående vid övergångsställen – vad är det som får Alexandra att tilltro eller misstro just mig med slarv med bajspåsarna? Inte helt lätt med långa sträckor utan soptunnor att slänga dem i + att jag har tre hundar. Jag känner mig påhoppad och förminskad och jag tycker hon är direkt oförskämd. Usch!

Sedan fortsatte Metro med att berätta om hur joggare ska känna sig trygga i skogen med summeringen ”lösspringande hundar största hotet”. Hotet mot vad?

Jag har tillbringat hela mitt liv – mer än ett halvt sekel i skogen – och jag är rädd för joggare och svampplockare och andra aggressiva personer. Jag har aldrig skrämt eller antastat någon, men jag har blivit skrämd, hotad, knuffad, utskälld och min stackars hund har blivit slagen. Men som hundägare är jag ingen riktig människa. En hundägare tål att bli skrämd och hotad. De senaste gångerna då jag gjort mina filmer om hundbetéende lyckats filma ATTACKEN på mig.

På videon ser man min stillsamma hund och den arga mannen. Man hör hans hot om våld och polis och man hör mina helt överröstade försök att bemöta en riktigt aggressiv människa. Jag har nu lyckats fånga tre attacker på film – hur kul är det att bli antastad av arga (unga) män? Hur trygg är jag? Hunden motiverar påhoppet?

Dessutom springer min man (han har ett antal maror bakom sig) och han har aldrig blivit påhoppad av någon hund. Däremot tycker han att det är pinsamt att hundägare är rädda för honom.

Till sist skrev Metro om hunden som bitit en häst i Malmö. Vi har häst och har umgåtts med hundar och hästar i decennier, vi har mött hundar ute och haft hundar i stallet och vi har presenterat våra nya till oss omplacerade hundar för våra hästar. Schäfern t ex vrålade i örat på hästen 3 ggr och våra trygga, aldrig slagna, lugna och hundälskande hästar rörde inte en min. Schäfern fick ingen förstärkning på sin rädslereaktion och beteendet dog ut direkt. Aldrig att någon av våra hästar skulle bli rädda för en hund, tvärtom.

Idag hade också Metro statistik från Socialstyrelsen om antalet ”hundattacker” i Stockholm? C:a 40 per år – anmälda eller fällda? framgår inte, men det blir om det är korrekta siffror ca 0,02 PROMILLE av hundarna per år, det är inte ens statistik. Sedan vad är en ”hundattack”?

Som journalist (jag vet, jag har skrivit för tidningar i nästan 30 år) så kan man vinkla, utelämna, ge halva påståenden och skapa påverkan vars konsekvenser för den enskilde inte Metro bryr sig om alls.

Men det allra allvarligaste är när journalistik är så korkat ensidig. Aldrig en rad om det djupa personliga allvaret bakom ett hundinnehav. Jag hade aldrig överlevt min barndom utan grannarnas mer eller mindre speciella hundar. Hundar är en enorm emotionell oas, läker barn och rustar dem där människor brister, utan hundar blir samhället än mer emotionellt torftigt.

Läs inte Metro – de är inte trovärdiga…

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Behöver hundar träffas?

Jag hör så väldigt ofta att hundar INTE behöver träffas. En del säger t o m att för hundar över 2 år är det för sent att träffa andra hundar. Hört av instruktörsutbildare  på föreläsning.

Ursäkta hur vet vi/någon detta? Snacka om att förmänskliga hunden. Vi/du/jag tycker åt hunden. Vi vill ha kontroll/kontrollera hunden och livet runt den. Om vi undviker hundmöten annat än kopplade och på håll, då slipper vi att vara hundägare på riktigt. Hunden får anpassa sig till mig, till vad jag tycker.

Lars Fält har noterat vid hundpromenader att äldre hundar tar färre kontakter. Nu vet inte jag åldersfördelningen vid skilda promenader, men jag har funnit att äldre hundar låter sig uppvaktas av yngre och tar mer sällan kontakt med dem först. Äldre hundar leker – om de leker – mest med yngre hundar och då finns det element av fostran i leken.

Viss försiktighet iakttas om två hundar är jämnåriga och ganska jämbördiga, många sådana hundar håller medveten distans.

Men jag har inte funnit något belägg för att hundar inte vill umgås när de är äldre eller inte vill träffa nya hundar. Hunden blir sannolikt mer selektiv i sitt nära umgänge, men hundar trivs ihop.

De hundar jag filmar mest rör sig parallellt mestadels i sitt umgänge till vardags, men när de varit åtskilda ett tag så visar de stor glädje över att ses. Hälsar ordentligt.

Förnyelse sker – i de grupper där mina hundar ingår och har ingått – mestadels genom att yngre hundar börja ingå i sällskapet. En ung hund sätter fart på den äldsta stofil och det blir gärna stor grupplek där man jagar varandra och de yngre avslutar med att brottas mycket.

Jag tror att Lars Fälts fundering blivit en cementerad sanning som nu säljs – kostar pengar att höra – som en slutsats. Förvanskad information kan alltid bli riktigt destruktiv, vi har där alla ett ansvar att fundera på vad vi säger. Hörde jag rätt eller… Ingen skugga på Lasse.

Teorier är försök att beskriva verkligheten så att vi kan prata om den, inte absoluta sanningar.

För min del har jag 15 års nästan daglig dokumentär film av vanligt hundumgänge, vissa hundar har följts från vaggan till graven och ingen är eller har varit ledsen över att umgås med andra hundar.

Social interaktion är livsnödvändigt och väldigt utvecklande också för en hundhjärna.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”Nej”a vid hundmöten

Anders Hallgren skriver i Hundsport om att säga ”nej” snällt vid hundmöten.

Vad är ”nej” – vad innebär ”nej” vid hundmöten särskilt om du har en valp. Hunden är en hund, hunden har ett naturligt och sunt intresse av sina artfränder. Att titta på och efter andra hundar är totalnormalt.

Vad vill du? Vad vill du att din hund ska göra? Sannolikt vill du att hunden ska vara ”snäll” mot hundar, kunna möta andra hundar utan att göra utfall eller skälla.

Hur får du ett sådant resultat? Hur får du en avspänd hund som är vänlig mot andra hundar?

Om du försöker bemästra hundens förmåga att vara hund genom att ”neja” ett sunt hundintresse, vad gör du då egentligen och varför.

Hundar behöver möta och umgås med andra hundar – de har stor glädje av varandra – och kan bli väldigt nära vänner med en del av dem.

När din hund tittar på en annan hund mer eller mindre ivrigt så kan du spela med. Säg ”vilken fin hund vi möter just nu”. Låt din hund titta och fortsätt prata vänligt. Om du ger det tid och oavsett hur ivrig din egen hund är/blir så kommer din vänliga och glada röst att få din hund att söka kontakt med dig.

Du låter inbjudande, du bejakar den andra hunden och du och din hund får en gemenskap vid mötet. Om du låter glad vid belöningstillfällen, då tittar sannolikt din hund på dig, samma vid hundmöten.

Nejandet är bara en kontrollidé, glädje och samspel berikar din hund och utvecklar den. Du skapar en trygg och vänlig hund som kommer att söka din kontakt vid hundmöten, helt utan korrigering eller ”träning”. En god relation är detsamma som kontakt.

”Nej” är bara effektivt som stoppmedel då det timas väl och då räcker det med ett ”hupp”. Och så BERÖM. Direkt.

Jag har haft hundsnälla hundar oavsett bakgrund i mer än 45 år och säger aldrig ”NEJ”. Snällt eller ej. Jag säger HEJ PÅ DEJ.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Om gruppchefen på polisens djurskyddsgrupp

Inte vet jag om  Håkan Andersson är väldigt ovarsam med sina omdömen om människor som har hund eller om han konstant blir felciterad.

Jag tycker att de uttalande jag hört om hundägare är både oförskämda och i förlängningen direkt farliga. De ger idéer till aggressiva människor….

Ingenstans nämns våldet mot hundägarna. Att vara hundägare är att vara konstant utsatt för övergrepp från den sk allmänheten. Själv bor jag utanför Stockholm i en förort där hundar är okopplade (legalt) och kopplade, har bott där i 30 år och våra hundar varken attackerar eller slåss. Hundarna möts och de flesta umgås utan problem. Det finns enstaka hundägare som är aggressivare och isolerar sina hundar och de har problem med alla andra hundar. Dessa hundägare är både aggressiva mot hundar och folk. Dessa hundägare är generellt mer hårdhänta mot sina hundar, bestraffar dem oftare fysiskt med öronnyp, ryck och annat smärtsamt. Jag forskar på hundars konfliktbeteende, orsak och verkan.

Hundar i innerstan som går kopplade enligt lagen blir hundaggressiva, de blir frustrerade och gör utfall som  med tiden blir mer och mer aggressiva. Lagen är politiskt – inte hundkunnig.

Om man är en ansvarsfull hundägare med gott omdöme som verkligen sköter sin hund så måste hunden få vara okopplad. Vandrande bandhundar mår inte bra.

Det är fruktansvärt att en så okunnig person – vad gäller hundar – ska ansvara för och uttala sig om och om igen i en så viktig samhällsfråga som hunden är. Både ekonomiskt och emotionellt är hunden oersättlig.

Det är en skröna att allt fler skaffar hund, antalet hundar har varit konstant sedan tidigt 70-tal, då jag började följa upp påståenden utan grund.

Läs – Håkan Andersson – artikeln i Sydsvenska Dagbladet söndagen 17 juli om ”Hundar avlivas snabbt med ny tillsynslag”. Läs JO:s uttalande, läs om rättsövergrepp, läs Fredrik Steens krönika och om hur polisen slår och sparkar hundar vid sina ”mentaltester”. Är inte det djurplågeri och grund för ingripande av just omnämnda polisinstans. Visar våld om gott omdöme hos polisen?

Det finns mycket kunskap om hund idag jämfört med när jag började på tidigt 50-tal, utbilda er på polisen….

Jag är inte ett dugg rädd för hundar – jag jobbar med sk ”arga” hundar – men människor – stora, arga män som skriker på mig om hunden – de får gå lösa hur som helst……. Jag är mest rädd att mina hundar ska försvara mig.

Det finns inga ”hundproblem” det finns konflikter människor emellan och om samhället belönar konfrontation istället för lösningar, så blir det samhället obeboeligt för oss allihop, med eller utan hundar.

Publicerat i Hundar och politik | 2 kommentarer

Posh och boxern

Detta inlägg är en redovisning för hur jag tänker för mina ”hundsnälla” hundar…

Lilla Posh (Peter från SOS) kom till oss för snart 4 år sedan. Han var lite blyg först, många stora hundar bodde redan på hans nya plats i livet, men han är en optimist ut i varje hårstrå. Posh var 5,5 år gammal och hade bott i hägnet i Spanien sedan han var valp.

Soki som då var nästan nio år, min vorstehtik, högstatushund, ”skogens konung” var till viss hjälp tyckte Posh. Men det fanns andra ”farliga” damer, boxern, rottisen och groendaelen – tikar ca två år hela gänget och de lekte vilda och högljudda lekar.

Vi går på, jag ropar ”koppla inte era hundar” när jag kommer och det går jättebra, Soki lite övervakande och Posh försiktigt passerande.

Så kom groenendaelen på – ”tjejer – vi skrämmer honom lite och så jagar vi honom”. Jag blev överraskad och Posh flydde för livet – hemåt. Där stod för en enda gångs skull helt sanslöst väl timat min dotter och fick stopp på sällskapet. Hundflickorna vände och jag hämtade Posh.

Jag fortsatte att gå och möta hundarna nästan varje morgon nu med Posh i koppel. Att lyckas fly förstärker rädslan. Att klara av saker och ting förstärker självkänslan, så vi fortsatte mötas och så småningom lekte inte hundtjejerna mer, det blev lite hetare toner dem emellan.

Nu mötte vi ibland boxern ensam, ibland i sällskap med den svarta damen och det gick bra. Posh kopplad. Så började vi möta boxern ensam och ibland gjorde hon rusningar mot Posh, hon var okopplad och Posh fast i snöret. En gång kom hon som en blixt bakifrån…

Rusningarna var inte helt snälla mot Posh och lite irriterad blev jag faktiskt. Vi filmade en pårusning då jag stoppar boxern med vatten och min vorsteh vill så gärna göra lite boxermousse, men stoppar huvudet mot mina ben istället och biter ihop. Vi går.

Nu har det så gått ca tre år, vi möts en gång varannan månad ungefär. Soki blir sjuk och vi förlorar henne och nu är Posh ensam med boxern.

Första gången vi möter boxern med Posh som ensam hund, hon okopplad – han kopplad, rusar hon mot honom och HAN SVARAR henne. Han blir jättearg och fräser ifrån. Hon kommer av sig helt.

På försommaren möts vi igen och vi står ett gäng hundägare och pratar och boxern rusar plötsligt på Posh och får svar på tal, hon blir mycket förvånad och stillsam.

Sist vi mötte henne var hon stökig igen, men nu är Posh helt övertygad om att han kan hantera henne och det kan han.

För mig fungerar situationen.

Hade jag valt att korrigera boxerägaren, har känt henne 5 boxrar och två vorsteh, hur hade det blivit då?

Vi hade varit öppet oeniga, vi hade säkert undvikit varandra och tjafsat om detta bakom ryggar.

Det hade uppstått och bevarats en konflikt till ingen nytta.

Det värsta hade varit dock för min del att min Posh hade fått bli och vara rädd och ängslig.

Nu har vi tillsamman – han och jag – utarbetat en strategi som givit honom självförtroende och utvecklat hans förmåga att ta vara på sig själv. Vi – Posh och jag har inga problem, hur boxern än väljer att vara och bete sig. Vi kan leva med denna busiga boxer utan problem.

Så tänker jag – utveckla hunden, lös problemet, förhåll dig till situationen så konstruktivt du kan, ge din mod att våga vara.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer