Idag på framsidan av Metro: (stor rubrik – nästan halva framsidan) ”Hundbiten fick ansiktet räddat” = 3 spalter. 1-spalt ”Mamma misstänk ha mördat sina pojkar”
Hur tänker man på Metro? ”Barnamord vanliga – hundattacker sällsynta” eller…?
Inuti tidningen står det att hundägaren ”attackerats” av sin egen hund. När eller om min hund biter mig så har JAG eller någon annan person så djupt skadat den hunden att den är desperat bortom allt förnuft. Hunden mår inte bra. Inte sällan är hunden fysiskt skadad och har ont, kanske morrar och då blir hundägaren rekommenderad (ofta) att bestraffa hunden. Varför en hund morrar, det verkar ingen fundera på.
Okänsliga människor som struntar i sådant trams som eftertanke, insikt och förståelse, dessa människor verkar Metro vilja lyfta fram.
Förra veckan inleddes i Metro av Alexandra Pas… som ombad mig såsom varande hundägare att plocka upp efter min hund. Jag kör 30 utanför skolor, har aldrig snattat något någonsin, är ärlig, hederlig, varsam, omtänksam, kör aldrig mot rött, släpper över fotgängare genomgående vid övergångsställen – vad är det som får Alexandra att tilltro eller misstro just mig med slarv med bajspåsarna? Inte helt lätt med långa sträckor utan soptunnor att slänga dem i + att jag har tre hundar. Jag känner mig påhoppad och förminskad och jag tycker hon är direkt oförskämd. Usch!
Sedan fortsatte Metro med att berätta om hur joggare ska känna sig trygga i skogen med summeringen ”lösspringande hundar största hotet”. Hotet mot vad?
Jag har tillbringat hela mitt liv – mer än ett halvt sekel i skogen – och jag är rädd för joggare och svampplockare och andra aggressiva personer. Jag har aldrig skrämt eller antastat någon, men jag har blivit skrämd, hotad, knuffad, utskälld och min stackars hund har blivit slagen. Men som hundägare är jag ingen riktig människa. En hundägare tål att bli skrämd och hotad. De senaste gångerna då jag gjort mina filmer om hundbetéende lyckats filma ATTACKEN på mig.
På videon ser man min stillsamma hund och den arga mannen. Man hör hans hot om våld och polis och man hör mina helt överröstade försök att bemöta en riktigt aggressiv människa. Jag har nu lyckats fånga tre attacker på film – hur kul är det att bli antastad av arga (unga) män? Hur trygg är jag? Hunden motiverar påhoppet?
Dessutom springer min man (han har ett antal maror bakom sig) och han har aldrig blivit påhoppad av någon hund. Däremot tycker han att det är pinsamt att hundägare är rädda för honom.
Till sist skrev Metro om hunden som bitit en häst i Malmö. Vi har häst och har umgåtts med hundar och hästar i decennier, vi har mött hundar ute och haft hundar i stallet och vi har presenterat våra nya till oss omplacerade hundar för våra hästar. Schäfern t ex vrålade i örat på hästen 3 ggr och våra trygga, aldrig slagna, lugna och hundälskande hästar rörde inte en min. Schäfern fick ingen förstärkning på sin rädslereaktion och beteendet dog ut direkt. Aldrig att någon av våra hästar skulle bli rädda för en hund, tvärtom.
Idag hade också Metro statistik från Socialstyrelsen om antalet ”hundattacker” i Stockholm? C:a 40 per år – anmälda eller fällda? framgår inte, men det blir om det är korrekta siffror ca 0,02 PROMILLE av hundarna per år, det är inte ens statistik. Sedan vad är en ”hundattack”?
Som journalist (jag vet, jag har skrivit för tidningar i nästan 30 år) så kan man vinkla, utelämna, ge halva påståenden och skapa påverkan vars konsekvenser för den enskilde inte Metro bryr sig om alls.
Men det allra allvarligaste är när journalistik är så korkat ensidig. Aldrig en rad om det djupa personliga allvaret bakom ett hundinnehav. Jag hade aldrig överlevt min barndom utan grannarnas mer eller mindre speciella hundar. Hundar är en enorm emotionell oas, läker barn och rustar dem där människor brister, utan hundar blir samhället än mer emotionellt torftigt.
Läs inte Metro – de är inte trovärdiga…
Ingrid Lingmark 