Om att mötas…

Jag har just nu samlevnad med tre hundar, en 11-årig korthårig vorsteh, som inte är riktigt frisk, hon har en terminal sjukdom, en blandrasherre i mellanstorlek som är 8 år och väldigt frisk, samt en 4-årig större hund av blandad ras som är under rehabilitering, i familjen ingår också en ”hundexpert-benämnd” katt, 12 år och en ”hundvän” som är häst, 23 år.

Mina två äldsta hundar är ”hundsnälla” inte konfliktfria men varsamma, har god impulskontroll och klarar av hundmöten av alla de slag. Jag blir nämligen glad när jag möter någon annans hund och valpar/unghundar är underbart att få uppleva och lära känna under en promenad.

Som vandrande hundägare, har jag skilda mötessituationer och upplevelser och det som jag ibland inte riktigt klarar av. Dessa är framför allt mötet med andra hundägare. Jag är lite smårädd för dem – numera – och det är deras aggressiva attityd och okunniga utbrott som skrämmer mig. Det jag kan erbjuda dem, med mina äldsta hundar, är två hundar som inte går fram till mötande hundar och två hundar som även kan hantera aggressivt beteende från mötande hund.

Det vill säga: jag har tagit ansvar för mina hundars utveckling och utgör inte någon störning mer än att jag syns.

Missförså mig rätt. De flesta möten jag har, är goda möten och innebär vänligt bemötande. Vi har många kompisar i skogen i alla storlekar, åldrar och raser – tikar som hannar och oftast kopplar jag mina hundar om den mötande hunden är ny för oss. De kommunicerar också med mötande hundar genom att titta bort, sakta farten eller om vi möter vissa mindre hundar (inga namn nämda) – undvika att gå nära dessa.

Ofta möter jag helt okända hundar och jag brukar säga, ”du behöver inte koppla din hund för min skull, det går jättebra”.

Framför mig står en nervös hundägare med en något vild labbe – jag bara ler och säger ”hej på dej, lille vän”.

Till hunden alltså.

Min attityd är: Jag har ansvar och kontroll på mina hundar och jag levererar ”säkra” hundar till mötande.

I många år mötte jag ibland Bosse Nyman i skogen med sin flock lösa schäfrar och jag med min mindre flock med tre raser som också var lösa, vi vände bägge två tvärt åt varsitt håll utan ett ljud och hundarna följde oss. Han hade koll på sina hundar och jag på mina och då behövde man inte instruera den andra hundägaren. Tyst följeslagande i samspel.

När man går i skog kan man plötsligt stå möte med hundar öga mot öga och ögonblicket får också bestämma hur mötet ska hanteras. Jag är inte ett dugg orolig över hundarnas möte – men jag kollar alltid på hundägaren.

I fredags mötte jag en okopplad dvärgpudel och en svampplockande matte, jag såg plötsligt hunden tre meter framför mig och mina hundar tittade på mig och jag hojtade till matten att ”dom är väldigt snälla, vi möttes förra året också” och vi passerade och avnosning skedde och så var det klart. Inga förluster.

Jag mötte schäfer med ägare i våras, vi var tre hundar, mina två äldsta och ung terriertik på nästan ett år. Hon springer glatt fram till schäfern som jag avläser som positiv till mötet och är ungefär lika ung. Mina hundar kopplar jag av hänsyn till schäferägaren, som ser bister ut. Hon säger ”kalla in hunden!”. Men det är just det som inte riktigt går.

Hundägaren försöker verkligen. Terriern är inte helt framme – hon är ca 1,5 meter från schäfern, som nu är smått upphängd fast han viftar fortfarande på svansen. Möter går bra. Den unga terriern ser väldigt positiv ut. Terrierägaren försöker förklara att det är ”en barnslig sak som rusat fram och som inte är helt hundra inkallningsbar”. Schäferägaren säger: ”det går inte!” och börjar schasa terrier med händer och fötter samtidigt som hon ”hänger upp” sin hund. Terriern vänder till slut självmant.

De signaler schäferägaren ger sin hund, gällande att möta liten tik, kan man fundera på en lång stund.

Vi går av stigen för att ge terrierägaren och hennes hund fri passage och hon avfyrar den typiska kommentaren medan hon tittar på mig: ”Ni ska hålla reda på era hundar.”

(Trodde det var precis det jag gjorde…?)

Det som menas juridiskt med ”att hålla reda på hunden” är att ”hunden ska hållas med hänsyn tagen till dess natur”. Det innebär inte bara att komma på inkallning och kopplas upp, utan det innebär också att klara av en framrusande annan varelse, hund, katt, kanin, barn eller löpare utan att skrämmas eller bitas.

Har man en hund som beter sig så aggressivt att den riskerar hälsan på en ung, glad, tillitsfull och lagom olydig hund, så ska den ha munkorg – inte en sparkvillig hundägare. Det duger inte.

Det är vars och ens ansvar att ha ”snälla” hundar och det kräver kunskap hos hundägaren och utvecklingsförmåga. Det kallas för hundägaransvar.

Jag mötte också nyligen en 8-årig svart tik av bruksras, en livlig hund som vi mött då och då under åren. Min äldsta hund har inte varit helt förälskad i denna hund efter ett i unga år nattligt överfall av annan svart hund på stallbacken, plus den hundens moder, samt flera skällande utrusningar från en granntomt gjort av samma ras som vi nu möter, samt lite stökigt rörelsemönster, men jag har koll och styr min hund trots hennes låga entusiasm. ”Trycka till bara lite, snälla matte, jag vet att det behövs, snälla”…..

Vi hör att de kommer (vi är fem hundar, mina två och två dvärgpudlar och en borderterrier). Jag går lite åt sidan med min gamling och blandisen är fortsatt lös. Han stannar ca tre meter från den annalkande hunden. Han står stilla och tyst. De andra hundägarna får kontakt och den anlända frågar om min blandis är hanhund eller tik.

Men samtidigt som hon frågar gör hon utfall mot hanhunden, skriker på honom och viftar och rusar mot honom. Han är gammal och trygg, han blir inte rädd men lite förvånad, och hundägaren förklarar samtidigt att hennes hund numera är aggressiv mot andra hundar. Hennes hund är lugn och jag tycker det verkar som om hundägaren är aggressiv. Min hanne går till mig direkt efter första attacken på honom. Jag trodde den här hundägaren var ”snäll” därför utsatte jag honom för mötet, hundarna har ju träffats förut.

Hon förklarar att hennes svarta tik ”hade blivit överfallen av två schäfrar” som då matten ”slagit ner” (?)

Ja inte vet jag vad man ska tro men efter hennes berättelse kommer jag att undvika denna dam och hund helt och hållet fortsättningsvis.

Att ha hund är att ha ena foten i en hundarnas värld och det de gör är inte alltid så kul, men de gör det och vi måste agera så långsiktigt bra som möjligt. Vårt mål måste vara en socialt funktionell hund, vilket uppnås via erfarenhet inte genom isolering, kontrollerande och hot.

Jag har lotsat ett antal hundar, egna och kurshundar till hundsnällt beteende under åren sedan tidigt 70-tal då jag beslutade att aldrig ha en hund som betedde sig ”hundargt” eller rättare sagt på ett sätt som jag inte förstod eller kunde hantera. Idag har jag många svar och kan medvetet lotsa en hund in på den goda vägen, ibland tar det tid, som med vår trea – en vuxen omplaceringshund, men han är på god väg.

Som hundägare har du ett ”strikt ansvar” – en skrivbordsprodukt absolut, men det innebär att du kan ha en massa förklaringar till varför din hund gör si eller så, men det finns ingen ursäkt som håller juridiskt. Min vorsteh blev utsatt för bett och pårusningar bakifrån och utskällningar av stallets hundar i unga år, (andra hundar hamnade på djursjukhus, så vi hade tur) men vi lotsade henne till vänskap med en av hundarna (två tikar) och neutralitet med den andra. Utan våld eller skrik, jag lät alltid glad och vänlig och lugn. Jag kunde sedan introducera vilken hund som helst för dessa hundar utan annat än lite larmande ljud.

Vilket var mer än ägarna kunde.

Om Ingrid Lingmark

Alla dessa hundar... Mina tankar om hundar och samhället.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Om att mötas…

  1. Vi ser ju till att våra barn blir socialt funktionella. De får massor av social träning med andra barn. Men våra hundar får oftast klara sig på ett minimum av vad barn får och då tar det onödigt lång tid att nå fram till att ens hund kan vara lugn och avslappnad vid ett möte med en främmande hund.

    Bitskador skulle vi inte heller få om alla hundägare gav sina hundar god social träning redan tidigt.

    Jag tycker att det är sundare att ha en vardagsbehovsfostrad, socialt välfungerande hund än t ex en hund som inte lugnt kan möta andra hundar men som är framgångsrik i någon hundsport.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s