Om barn och hundbett

Läste i Metro om en liten flicka som blev biten av en pitbull.

Jag vill börja med att klargöra att jag inte på något sätt vill förringa eller förminska händelsen som sådan.  

Jag skulle dock vilja fundera kring barn och hund och om vad barn ska ha med sig ut i livet. Rädsla eller förmåga att hantera svårigheter.

Alla dör vi och frågan är när och hur. Ingen kan skydda oss mot detta faktum. Inte ens föräldrar kan skydda sina barn mot skador, olyckor och andra människor och mänskligt våld verbalt eller fysiskt. Inte om barnet ska leva i det sk samhället.

Jag har själv varit barn och som ensiffrigt åldersmässigt försökt lyfta en äldre boxertik vid namn Sherry över en grind, hon vände sig blixtsnabbt om, ställde sig med frambenen på mina axlar och meddelade ”gör om det där och du är död”. Jag sa ”förlåt” och så var det bra med det. Jag var inte mer rädd för henne än för en annan vuxen upprörd person.

Första gången jag blev ordentligt biten av en släktings bundna tax var jag 6-7 år och jag är ordentligt halt på pappas film. Jag ville inte säga något för att hundägaren, min mammas faster, inte skulle bli ledsen, jag tyckte jättemycket om henne. Jag skulle peta ett för taxen onåbart ben inom räckhåll och det gjorde ont.

Jag blev inte rädd, var inte rädd i någon av de situationer med obekanta hundar från schäfer till pudel som jag rastade innan 15 års ålder och som nöp till mig då och då. Hundar – lärde jag mig – kommunicerade med sina tänder. De har inga händer. Jag såg det inte som bett. Om jag bara höll armen stilla så blev det inga märken. Jag visste inte att ”hundar var farliga” och mina föräldrar var totalt trygga med djur och positiva till dem.

Jag blev också biten i sidan vid 9 års ålder av en terrier som hoppade upp och bet mig i midjan om jag sprang. Jag saktade då ner och till slut kunde jag springa utan att hunden blev exalterad. Inte var han arg, han var bara lite hårdhänt.

Så har jag haft egna nu vuxna barn som var med vid möten med hundar, en del lite annorlunda hundar och jag sa till mina barn, ”vänd bort huvudet, titta bort” och ingen hund har skadat eller skrämt dem någonsin. Bortvänd blick = icke – hot för en hund. Aggressionsdämpande.

Någon sa till mig ”skulle jag titta bort för en hund?”  ”Nej men för en hundägare”, en människa som har ett sannolikt stort engagemang i sin hund, tänker jag. Det är oss människor emellan det till sist och ytterst handlar om. Hur vi förhåller oss till varandra. Ett ”hundbett” utan uppsåt är en tragedi för hundägaren också.

Om man då är liten/ung, sårbar och i tillitsförhållande till vuxna och vuxna blir totalt livrädda av ett hundbett, vad händer då med barnet. Vad vill vi vuxna för barnet? Ska vi inte fundera på det. Vad som är viktigast? Att hundägaren åker dit eller att barnet får ett möjligt trauma förvandlat till en hanterbar upplevelse utan bestående men? Som det var för mig tex?

Min uppfattning med eller utan hund är, att vårt vuxna ansvar är att ge barnet medel att hantera sina svårare upplevelser emotionellt, så att upplevt negativa händelser får ett så gott slut eller fortsättning som möjligt.

Hundar finns, cyklar finns, bilar finns, människor finns – överallt lurar faror med eller utan uppsåt. Vill vi göra våra barn kapabla eller vill vi inte?

Om Ingrid Lingmark

Alla dessa hundar... Mina tankar om hundar och samhället.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Om barn och hundbett

  1. Ingrid S skriver:

    Så väldigt klokt och bra skrivet.
    Så mycket idag går ut på att ställa nån (annan) till svars vad det än gäller. Det verkar ofta viktigare än att förebygga framtida skador.
    Då det gäller hundar som bitit någon av olika orsaker, ofta förståeliga om man vet alla fakta och tänker sig in i hundens situation, då verkar det oftast viktigast att hunden straffas, helst med döden.
    Så mycket bättre om alla som har hund lär sig hund, lär sig att inte vara rädd, lär sig att förebygga och förutse kritiska situationer.
    Och många har nog inte det riktiga hundintresset, borde inte ha hund. Då skulle många hundar slippa lida också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s