DN, TV4 och expressen om ”hundattack”

Hörde först på nyheterna i TV 4 om att kvinna attackerats av TRE  dobermann i Sundbyberg, illustrerat av bild på en svans och öron kuperad dobermann. Med ett 30-årigt förflutet som journalist, vet jag att budskap har flera dimensioner, och visst ser en kuperad hund ”farligare” ut. Fast jag har alltid försökt skriva med mina motiv uttalade, syftet tydligt och med ett mål som innebär god funktion för de inblandade. Kanske gammaldags?

I Expressen var det EN lös hund som ”attackerade” och kvinnan föll omkull. Detta var 20 augusti.

21 augusti är DN på bettet och det är det TRE hundar igen. ”Kvinna attackerad av tre hundar”. Efter DN:s insats i Gamla stan med hundkonflikten i april – se tidigare blogg – där ett ögonvittne sett ett agerande av DN:s fotograf som inte kan kallas rättssäkert, och DN vägrar införa rättelse med hänsyn till att fotografen är ”prisbelönt” (det är jag också – DN  -jag har vunnit DM i höjdhopp, för typ några år sedan) så funderar jag över alla publikationer i DN. Hur många hundvänner är vi, som vill ha sakligt, kunniga notiser om hundar. Hur många har jag sett under mitt liv, svar INGEN i dagspress, lite forskningsrapporter, men seriöst hundskrivande? Som att spotta på ett barn.  

Jag återkommer till polisutredningen om Gamla stan.

DN skriver att enligt uppgift ”att hundägaren stod helt paralyserad”. När ens liv upphör är det många människor som av stressen blir apatiska. Stressreaktion.

En i övrigt laglydig människa kan få sitt liv ödelagt på nolltid. DET FINNS INGET UPPSÅT NÄR HUNDEN KOMMER I NÄRKONTAKT PÅ ETT ICKE ÖNSKVÄRT SÄTT. Jag kan föreställa mig hur hundägaren kände sig. Fullständigt förkrossad. Det är olyckshändelser när en hund ”attackerar”.

Läste också i DN om mannen som klappade vargen. ”Inte lyckat att klappa skadad varg”. Morrning signalerar inte aggressivitet, utan ”jag känner mig lite osäker just nu”. Vad gör vuxen klok hund med morrning – tittar bort eller går sin väg. Funkar med varg också, som det stod i DN.

Bloggarna som följde var mindre roliga och signalerade bland annt att tamhund bör skjutas om den jagar hemdjur.

På landet har jag en granne, en klok, varsam, ansvarstagande människa med en älskad hund som med all säkerhet sålts med stressymptom. Han jagar saker, stressbeteende, och var på biljakt på landsvägen, när jag mötte matte, vi åkte i min bil på hundjakt. Hittar hunden i kalvhage, där han springer efter kalvarna när de springer. Jag går fram till hagen med min hund och hoppas att min hund ska vara mer intressant än kalvarna. Jodå han kommer och sedan får jag en utskällning av bonden. Obs ingen kalv var skadad. Min hund var i koppel, utanför hagen och är fortfarande fullständigt ointresserad av kor. Så är det att vara hundägare.

Alltså varför har man hund? Varför har man man eller kvinna, vänner, barn? För att det känns så, känns bra. En hund är en nära relation vars yttre formas av hundägaren. Man är emotionellt knuten till sin hund och det finns inga enkla osmärtsamma ”lösningar” på en knepig hund.

Människor som väljer att inte agera empatiskt det vill säga, inte vill, orkar, eller har andra motiv att inte sätta sig in i en fråga…Frågan är vad är det för människor. Som har snabba, oemotionella enkla lösningar till hands. Man behöver inte tycka om för att förstå och respektera. Men vi måste ha ett samhälle överbefolkat av just sådana människor, som kan respektera och se komplexibilitet, annars visar historien att samhälle utan värde mellan människor aldrig fungerar. 

En hundägare är en mamma eller en pappa, en tonåring eller små barn, en farmor eller bror. En hund har många relationer knutna till sig, och jag vet att de flesta hundar är livsviktiga på flera plan för sin ägare. LIVSVIKTIGA.

Observera att jag INTE anser att omgivningen ska påhälsas av mina hundar, men jag PÅSTÅR att det kan hända. Det är inte möjligt för en hund att fungera normalstressat om den alltid går kopplad. Kopplet skapar problem. På gamla svartvita filmer kryllar det av okopplade hundar. Vad har hänt, jo människorna har förändrats.  Eller människor med mer negativ syn premieras och lyfts fram. 1980 gick alla hästar i samma hage, varför är det inte så nu?

Min äldsta hund (nu nio år) har hälsat på en person ”felaktigt” då hon var unghund. Jag blev inte polisanmäld för ”attacken”.  I övrigt är det mest så att folk som får syn på hunden i koppel mestadels har en uppfostrande synpunkt på lager, från talförmågans start till graven. Finns det ett jättehat mot hundar och hundägare? Är det så?

Om jag kör 70 utanför en skola, det är ingenting mot att stå stilla med en halvsovande hund på fel plats. Det väcker känslor. Som lagen är skriven kan jag misshandlas om det kan hävdas att ”hunden skrämts”.

Var är min rättssäkerhet som synlig hundägare. Det är inte kul att bli utvrålad av en stor karl tre cm från ansiktet för att man syns, vara livrädd för att hunden ska reagera och vakta mig, och därefter inte våga sig förbi platsen på flera veckor utan sällskap. Det är min verklighet och många andra kvinnors, kanske män också, ingen har sagt något.

För att till slut återkomma till mina motiv för denna hundinsiktstext, jo, om man som jag, min familj och flera andra jag känner har kunskap om hundar, så kan man inte bli skadad av en hund.

Frågan är vad vi satsa på, kunskap eller emotioner?

Om Ingrid Lingmark

Alla dessa hundar... Mina tankar om hundar och samhället.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s