Hundar lågt värderade

En gång i världen sökte jag hundskribentjobb på DN och fick svar av dåvarande chefredaktören (skriftligt), jag citerar; ” vi har många hundägare på DN, och dessutom verkar du alldeles för positiv till hundar, för att det ska fungera att skriva om dem”.  Nu vet jag iallafall att motorskribenterna på DN är förtäckta cyklister och hatar hästkrafter och matskribenterna aldrig äter.

En journalist som skrivit om hund på Punkt.se, slentrianmässigt förfasande, skrev till mig, ”jag älskar faktiskt hundar och är dessutom doggywalker på Hundstallet”.  Jag svarar barnläkare, ”jag älskar faktiskt bebisar och brukar köra barnvagn”.  Sakinlägg.

Jag säger s-t i kärlek och känslor, en hund är en fullständigt oersättlig samhällsresurs, den bär sitt berättigande, att politikerna – män?, hunden är ju kvinnogöra – inte förstår detta är inte sanningen. De är okunniga och vill ha kontroll. Sanningen är den att vi alla som berikas av hundar har rätt.

För en hundägare är kontrollen över hunden väsentlig, av flera skäl, främst för att vi alla, även hundar, behöver kontroll över någonting, för att ligga på en ”normal”  stressnivå. Hur stor kontroll vi behöver är avhängigt av hur vi har det i övriga livet.

Själv började jag på totalen, jag hade som litet barn, kopplade loss bandhundar i Skåne som fyraåring, (lät hundarna mycket ”arga” så satt jag där i timmar och närmade mig så sakteliga, tills hunden helt accepterat mig, då släppte jag lös den) mycket lite kontroll över min tillvaro av förklarliga och acceptabla skäl. Men hundlivet gav mig utrymme genom att jag behärskade hunden/arna. Den/de valde mig.

 Det gav mig också en färdighet, en tilltro till min förmåga och en insikt i att någon som verkar kunna, kanske inte kan alls. Idag har jag ett språk för min hantering, men jag beter mig ungefär likadant som då, frånsett att jag inte är högljudd eller hårdhänt – längre, sedan 1969. I juli. Beslut fattat om detta. Oavsett hur knepiga mina till mig omplacerade varit.

Som företeelse är hunden ett utmärkt exempel på hur människor kan nedvärdera varandra. Vilket annat ämne jag än diskuterat kring, har jag aldrig blivit avsnoppad, bemött med tystnad, eller fått motta ren uppfostran, förutom i min roll som företrädare för hunden. Det gör mig mörkrädd.

Att svensk press, nyhetsprogram på TV och flera andra aktörer inte kan lyssna eller ens förstå en icke redan accepterad tanke. Hundar väcker starka känslor hos många och det värsta är att man agerar därefter, man agerar emotionellt och omtalar hundägare i termer om ansvarslös, okunnig, hänsynslös osv. Jag är inget av detta och jag känner mig djupt kränkt och påhoppad av sådana omdömen.

När man sedan inte bemöter mig, så inträder tystnad. I min värld betyder det att kejsarens nakenhet upptäckts.

Jag har i likhet med varje hundägare jag mött i mitt liv, inte någon önskan eller uppsåt att min hund/ar ska skrämma någon eller verka skrämmande. Jag vill att de ska vara omtyckta.

Tvärtemot denna tanke fördöms hundägaren som person vid en sk ”hundattack”, alltså en inte uppsåtskopplad olyckshändelse, medan man i alla andra fall, kallar olyckor för olyckor, om någon blir ihjälkörd tex, man omnämner inte bilföraren med värderande etiketter.

”Hundattacker” är oftast unga hundar som älskar människor och hoppar på dem, inte kul eller önskvärt, men kan hända. Det är dags för svenska journalister och övriga att värdera handlingen inte de hundägande människorna.

Om Ingrid Lingmark

Alla dessa hundar... Mina tankar om hundar och samhället.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s